BINAS BIOLOGI OCH SBR-NYTT 2012

 

Utbildningsdag den 20 oktober 2012 i Eslöv, Skånes Biodlardistrikt,

Notiser av Bengt Nihlgård

 

Huvudtalare denna dag var Dr Mario Pahl från Wurzburg i Tyskland. Han hade gjort sin PhD-avhandling i Australien, där de har fantastiskt fin bi-forskning. Han talade på engelska och översattes av Viktoria Bassani (från Vellinge biodlarförening).

 

Mario började med att påpeka likheter mellan bin/bisamhället och människan och hennes samhälle. Förutom dieten med speciell ”dimat” som larv/barn och annan som vuxen så är bina sociala och genomgår olika stadier för arbetsinsatser med åldern, vilket allt kan jämföras med oss. Han påpekade binas stora nytta i natur och för våra odlingar. Den man som först förstod binas betydelse för blommorna och att blommornas färg och nektar vägledde insekterna var tysken Christian Konrad Sprengel, som 1793 publicerade en artikel om detta. Men det ledde till att han blev avsatt som rektor och lärare, för det var för tydligt sexuellt och det fick man inte tala om inför eleverna på hans lutheranska skola! Mario påpekade också att 170.000 olika växtarter är beroende av honungsbinas pollinering och för en stor del av våra grödor är bina oundgängliga. Näst efter kor och grisar är bin våra viktigaste ”husdjur” genom sin pollineringsbetydelse. Höns och andra fågelarter kommer på fjärde plats.

Mario gick sedan igenom binas biologi och påpekade bland annat att ögonen och dess nervsynapser upptog en mycket stor del av hjärnan. De använder ögonen för att navigera och med sina många fasetter ser de en suddig omgivning och måste komma rätt nära för att se detaljer. De kan däremot på långt håll identifiera stora uppstickande föremål som kyrktorn, bergstoppar m m, vilka de använder vid navigering. Ögonens storlek och placering gör dessutom att de kan se 280°, vilket innebär att de också ser lite bakåt. Att bina har sitt färgseende förskjutet mot det kortvågiga ultravioletta och saknar de mörkröda/infraröda färgseendet gör att de navigerar med hjälp av UV-ljus och inte bara det utan de kan även se polariserat UV-ljus (med svängningar bara i en riktning). Mottagarcellerna för detta ljus sitter i ögonens bakre övre kant. De gör att bina lättare än vi kan förstå riktningar, och de kan därför navigera även när solen döljs av lätta moln. Får de in rätt polariserings-vinkel så ser de ljuset, avviker de från denna vinkel eller riktning så blir det mörkt!

 

Mario talade sedan om danserna hos bina. Ringdansen används för avstånd närmre än 50m, medan vipp-dansen används för längre sträckor. Vad gäller vippdans så vet man att vippningstiden är ett uttryck för avståndet till födokällan och att källans läge i förhållande till solen avgör vilken riktning som bina tar på kakan. Förr trodde man att vippdansens längd var beroende av hur mycket energi som bina hade förbrukat under sin flygning, men det har australiensarna visat att så är det inte. Vippdansens längd är istället beroende av det komplicerade mönster som bina har passerat under sin flygning. Man kunde således få bin att göra en vippdans som indikerade att källan låg flera hundra meter bort, bara genom att låta bin flyga igenom en 6 m tunnel med väldigt varierat mönster som gjorde att bina trodde de flugit mycket långt. Om mönstret däremot gjordes lineärt, utan variation, indikerade bina endast med ringdans. Detta har betydelse i naturen, t ex i rent öppen terräng kan bina indikera med kort vippdans även för källor flera hundra meter bort, medan i en skog de kan använda lång vippdans även om källan inte ligger längre bort än 100m.

 

Mario visade sedan i trevliga filmavsnitt hur bina snabbt lyckas ta sig igenom labyrinter till en födokälla, särskilt om man hade satt en färgklick på rätt ingång. När de kommit ut vill de däremot flyga direkt hem. Bina lyckades även lära sig vissa avvikelser och de kunde t ex lära sig skilja på höger och vänster. Labyrinterna användes också för att testa binas förmåga att räkna, och det visade sig att de lätt klarar att skilja på 1, 2 och 3 prickar, men när det gick upp till fyra blev det oftast för svårt. Om de fyra punkterna kombinerades med färg så gick det däremot lättare för dem och då kunde även 4 klaras av ca 60% av bina.

 

Man har också gjort intressanta försök med olika figurer och visat att bina har begränsad förmåga att särskilja likartade figurer, men att de efter en tid kan lära sig. De kan t o m identifiera ansikten på människor med förvånansvärt stor precision.

 

Honungsbin kan ju pollinera väldigt många olika blomarter, men de håller sig till en och samma så länge den ger pollen/nektar, dvs de är blomtrogna. Det har visat sig att bina lär sig med tiden att i en och samma blom-art komma åt pollen och nektar. Första gången de besöker en ny blomart kan det ta tid innan de får tag i pollen/nektar. Men vid kommande besök av samma bin går det fortare och fortare för dem att fylla sin honungsblåsa och sin pollenkorg.

 

Mario hade själv gjort roliga försök runt Australiens huvudstad Canberra vad gällde binas navigerings-förmåga. Han märkte ett stort antal bin med små mikrochips på ryggen (vikt 1 mg) så att varje bi gick att identifiera, och släppte ut dessa på olika avstånd, upp till 12 km, från kupan i alla fyra väderstrecken. Sedan inväntade han deras återkomst till kupan. Det visade sig att 60-80% av bina klarade att hitta tillbaks om de släppts på 1-2 km avstånd. På 4 km avstånd klarade ca 20% att hitta hem och på 6 km avstånd klarade nästan inga att komma hem, om de inte hade någon speciell höjdmarkering som de lärt sig känna igen redan hemma runt kupan. De som således släpptes ut i anslutning till ett karakteristiskt bergsområde, som de lärt sig ha som landmärke i kupan, kunde klara dubbelt så lång sträcka, dvs på 4-5 km avstånd klarade 60-80% att hitta hem, medan på 12 km avstånd nästan inga hittade hem. Tiden det tog för dem att hitta hem var 1-2 timmar när de släppts på 1-2 km avstånd och 5-6 timmar när de släppts på 6 km avstånd, men dubbelt så fort för dem som kunde använda bergen som landmärke.

 

På eftermiddagen talade SBRs förbundssekreterare Jonas Eriksson. Han är inte själv biodlare utan mera strateg och ekonom och har som sin uppgift att vara övergripande administrativ organisatör. Han sa att Skånes Biodlare utgjorde ca 10% av hela SBRs medlemskader och därför var synnerligen viktiga. Det finns ca 5 miljoner kronor (mkr) till förfogande i det s k Nationella programmet och det kommer in ca 3 mkr i medlems-avgifter. Medlen ska komma medlemmarna till nytta på olika sätt och används till kommittéer, arbetsgrupper och projekt. Löner till kanslipersonal och Bitidningen konsumerar en hel del. Projekt kan vem som helst söka inom SBR, men hittills har de flesta initierats ifrån kansliet. I dagsläget funderar man på att förnya medlems-registret, man är också missnöjd med organisationen av bitillsynen och vill tillsammans med länsstyrelserna komma på en annan lösning. Ett problem är således att man inte har kontroll över alla bisamhällens lokalisering. Det saknas en digital karta över bisamhällen i Sverige.

Man funderar på strukturen i utbildningen tillsammans med Vuxenskolan och vill etablera cirkelledar-utbildningar. England nämndes där man har en bra struktur på utbildningen med en bas på vilken läggs olika grenar med påbyggnad.

 

Jonas diskuterade även GMO-problematiken som inte är löst och som kan ställa till problem för honungs-försäljningen om GMO-pollen återfinns i honungen. Den fällande domen i Tyskland gäller idag för hela EU. Man diskuterar om det är ingrediens eller beståndsdel!

 

De två biodlarveteranerna Sune Olsson och Bo Lindahl talade därefter var för sig lite om sjukdomar. Sune menade att förekomsten av amerikansk yngelröta har gått ner fantastiskt bra de senaste 20 åren, mest beroende på att biodlarna lärt sig byta ut gammalt vax varje år. Så fort det varit i yngelrummet och blivit lätt brunaktigt av puppa-skalen ska det smältas ner. Svarta ramar får inte förekomma.

Bo Lindahl talade om nosema-svamparna. De två arter som identifierats (Nosema apis och N. ceranae) har genom sin förekomst i tarmarna hos ungbin den effekten att dessa inte kan producera fodersaft tillräckligt för att mata upp nya larver. Därför speciellt viktigt att yngelramarna under sensommaren är nya och fräscha. Bo menade också att sammanslagning på hösten kan leda till att man sprider nosema-sporer till ett annars friskt samhälle. För att testa förekomsten av Nosema krossar man bakkropparna av ca 30 bin i lite vatten och tittar på lösningen i mikroskop vid 500x förstoring. Svampcellerna är oftast rätt karakteristiska. Behandling av sparade ljusa vaxramar på vintern sker med ättiksyra (75%), ca ½ dl per låda, vilket håller borta såväl vaxmott som Nosema-svampsporer.

 

 

 

Upp

 

 

Tillbaka till "Om bin och biarter"

 

 

 

 

Till startsidan

 

 

Senast uppdaterad 14-10-09

 

 

 

KONTAKTER

 

Sekreteraren, Bengt Nihlgård,

tel 0413-31488, eller

e-mail bengt.nihlgard@gmail.com

 

Ordföranden Mikael Olsson,

0415-136 36, mobil 0704-13 28 36

e-mail mike.skane@hotmail.com

 

BLI MEDLEM

Medlem blir du genom att anmäla dig på

SBR.s hemsida

 

LÄNKAR

 

SBR, Sveriges Biodlares Riksförbund

 

Skånes Biodlardistrikt

 

Bitillsynsmän i Skåne

 

Jordbruksverket (om bin)

 

Börjes Bisidor

 

Om bin och biodling

 

Bikupan.eu

 

Joel Svenssons Vaxfabrik, Munka Ljungby

 

LP:s Biodling AB, Säffle

 

Biredskapsfabriken Töreboda

 

Swienty

 

Länkar till diverse

 

Biboet vid Fulltofta Naturcenrum.