Ringsjöortens Biodlarförening

(RIBIOF)



Om riskbedömningar med tyngdpunkt vid lilla kupskalbaggen, sammetsgetingen och importhumlor

Referat av Bengt Nihlgård


Jordbruksverket ordnade 2017 ett informationsmöte i Kyrkoköpinge utanför Trelleborg där Sydvästra Skånes Biodlarförening har sin föreningsbigård, och i december 2018 hölls en konferens i Alnarp i samarbete med SLU, Naturvårdsverket, Biodlingsföretagarna och Sveriges Biodlares Riksförbund. Det informerades om de ökande riskerna för angrepp av lilla kupskalbaggen och sammetsgetingen, samt om den ökade importen av humlor och sjukdomar dessa kan föra med sig.

Thorsten Rahbek-Pedersen från Jordbruksverket informerade om möjligheterna att hantera dessa biologiska hot mot honungsbin och vilda humlor.

Mikael Olsson, RIBIOFs ordförande och tillika bitillsynsman i Hörby, var 2017 projektansvarig i ett övervakningssystem för att testa förekomsten av kupskalbaggar. Han berättade att systemet bestod av 17 bisamhällen, som alla försetts med vardera två fällor (Bild 1) och placerats i olika områden runt Trelleborg. Projektet följdes upp med provtagningar under 2017 med en månads mellanrum. Prover där det fanns skalbaggar skickades efter nedfrysning till SLU i Uppsala för analys.


 










Bild 1. Två fångstfällor (Beetle Blasters) för Lilla kupskalbaggen. Fällorna är 23 cm långa och 3,5 cm djupa. De placeras i yngelrummet ovanför de yttre ramarna efter att de försetts med ca 25 ml matolja (raps-, oliv- eller solrosolja). Hålen är anpassade så att kupskalbaggarna precis kan krypa igenom och sedan ska de trilla ner och fastna i oljan.


Åsa Lankinen berättade kort om de forskningsprojekt som görs vid SLU i Alnarp, och som är kopplade till pollinering av bin och humlor. Det finns en hel grupp av forskare med olika inriktning avseende studier på violer, vit- och rödklöver, raps, åkerböna, äpplen, jordgubbar, smultron m m. Vilken betydelse har land-skapet, vilken är effekten på växtproduktionen, på vilka sätt kan odlaren påverka förekomsten av pollinerare, skadegörares betydelse osv. En erfarenhet är att de korttungade humlorna stenhumla och jordhumla utgör 90% av pollineringen i Skåne av klöver, där det borde varit en fördel att vara mer långtungad. De lång-tungade arterna har blivit ovanliga. Diploid vitklöver visar sig dock kunna pollineras av korttungade humlor, medan tetraploid vitklöver kräver långtungade humlor.

Eva Forsgren, SLU Uppsala och forskare på bihälsa, informerade om den biforskning som bedrivs där. Till skillnad från solitärbin och humlor har ju honungsbin direktkoppling till fr a livsmedelsproduktion, vilket gör att inte bara veterinär- utan även livsmedelsaspekter måste tillgodoses. Institutionen som Eva jobbar på har många uppgifter avseende utbildning och sjukdomshantering och den är Sveriges Referenslaboratorium avseende sjukdomar på bin (se https://www.slu.se/institutioner/ekologi/resurser1/bihalsa/ ).

Preben Kristansen, bihälsokonsulent vid Jordbruksverket, berättade bl a att ersättning kommer utgå för förstörda bisamhällen vid ev. angrepp av lilla kupskalbaggen. Han menade också att trakékvalster kan dyka upp och orsaka problem, men att bin kan utveckla tolerans mot dem. Den invasiva sammetsgetingen kom-mer vi med stor sannolikhet få leva med i framtiden och den måste kontrolleras. Kommer Lilla kupskal-baggen hit så måste den motarbetas genom att bisamhällena förstörs. Tropilaelaps-kvalstret borde däremot inte klara sig här, eftersom den inte överlever vinterperioder då yngel saknas. Vad gäller humle-importen så importeras ca 4500 lådsamhällen/år idag, främst till tomatodlingar. Det finns likartade sjukdomar hos dessa importhumlor som hos de vilda, och kontroll hos producenterna är ett krav. Blomfattiga områden löper större risk att drabbas av importerade sjukdomar. Det är viktigt att på olika sätt gynna de inhemska vilda humlorna med holkar, halmbalar, blommande åkerkanter m m.

Marie-Pierre Chauzat gav en överblick av binas betydelse. Man räknar idag ca 25 000 olika bi-arter på Jorden. Deras pollineringsbetydelse är svår att ekonomiskt klarlägga, men den motsvarar minst 1800 miljarder för samhället idag. Deras betydelse för biologisk mångfald är dock knappast överblickbar. Generella problem är miljöförstöring, gifter, sjukdomar och genetisk påverkan. Bland sjukdomar/parasiter är varroa och deras medföljande virussjukdomar mest påtaglig i Europa idag, även om yngelröta också ger problem. Vingviruset (DWV) borde undersökas huruvida den sprids till vilda bin från honungsbin. Sammetsgetingen har kommit till SV Frankrike, sprider sig och utgör ett ökande problem för honungs-biodlarna. I Asien klarar Apis cerana av getingen genom att omringa enskilda individ och "överhetta" den så den dör vid 45°C inom 5 minuter. Marie-Pierre behandlade också neonikotinoiderna som problem och många av de studier som visar på problem inte bara för honungsbin utan för hela naturen, och att olika bisjukdomar ökar när bina får i sig subletala mängder av dessa gifter.

Erik Sjödin från Naturvårdsverket berörde orsaker till de vilda pollinatörernas nedgång. Idag finns bara ca 1% ängs- och naturbetesmarker kvar, ca 20 000 ha, av tidigare närmre 2 miljoner, vilket tillsammans med besprutningsmedel och ensidiga odlingar bedöms som viktigast. Gamla träd, timmerhus, öppna småvatten, soliga sten- och andra gärden, fattiga ogödslade marker m m saknas i stor utsträckning idag. Förslagen till regeringen är att öka bidragen till skötseln av dessa objekt. Man önskar också mer skogsbete och sänkta krav på återplantering av skogsbryn. Dessutom önskvärt att de 6% s k övriga marker (trädgårdar, kyrkogårdar, vägkanter, täkter, diken m m) ges möjlighet att bidra på olika sätt för bevarandet av faunan.

 

Lilla kupskalbaggen (Aethina tumida) 

Denna skalbagge presenterades först översiktligt av Thorsten R.P. och finns utförligt presenterad på sidan https://www.jordbruksverket.se/download/18.59d111a415641e35876943f3/1470057611319/Lilla_kupskalbaggen_webb_juli%202016.pdf.

Les Eccles från Kanada gav ett exempel på hur de hanterat problemen. Där har skalbaggen spritts sedan 2008 till gränserna mot USA genom de förflyttningar av bisamhällen som ständigt sker av yrkesbiodlarna i USA. Annars har den svårt att etablera sig norrut eftersom den inte klarar tjälen. Skalbaggen är endast 5-7 mm lång som fullvuxen (Bild 2), medan de glupska larverna är som fullvuxna ca 10 mm. Skalbaggen är mörkbrun till svart och har klubbantenner. Äggen läggs i vaxet och larverna äter både yngel, pollen och honung och sprider samtidigt sjukdomar. Utvecklingstiden är kort och honorna kan ge 3-4 generationer under en sommar. Som vuxna kan de leva ≈ 6 månader och kan alltså därmed övervintra. De kan finnas gömda i vaxkakorna, med eller utan bin.













       Bild 2. Vuxen Liten kupskalbagge, ca 5 mm lång.


Larverna äter alltså allt i bisamhället och eftersom de snabbt kan bli tusentals i kupan så tar de ganska fort kål på ett bisamhälle. Larverna kan krypa flera meter på markytan för att finna lämplig miljö. De vill ha fuktig, mjuk jord och förpuppas nere i marken. Under pupptiden krävs ca 10°C. De vuxna skalbaggarna kan sedan flyga många kilometer. Puppor kan övervintra i markytan, men de tål inte 5 cm tjäle.  De varma vintrarna utan tjäle i t ex Skåne-Halland blir allt vanligare, varför det sannolikt är endast en tidsfråga innan de första skalbaggarna dyker upp.

Lilla kupskalbaggen kommer från Afrika söder om Sahara, men har under 2000-talet spritts till USA, Kanada och Australien där man förgäves försökt stoppa den. Den har sedan 2014 också etablerats i sydvästra Italien och trots mycket stora ansträngningar med att bränna kupor och sanera markerna har den spritts över en bergskedja och finns nu utanför det ursprungliga området. Den förväntas även spridas med transporter, fordon och även i frukt/grönsaker. Det är viktigt för biodlare fr a vid våra gränsövergångar att kolla alla bisamhällen för ev. spår av larver och vuxna baggar. Om den påträffas i Sverige ska omedelbart bitillsyns-man tillkallas. Man bör kontrollera nedfallet av vinterdöda djur på våren. Skalbaggen börjar lägga ägg i april och de första larverna kryper ut i maj till marken. Fångstfällor (se ovan) kan ge indikation.


Sammetsgeting eller Asiatisk bålgeting (Vespa velutina nigrothorax)  (Bild 3 och 4)

Denna har idag spritts till Syd- och Centraleuropa och den rör sig långsamt norrut. Den bör miljömässigt ha alla möjligheter att klara sig i södra Sverige.  Bona kan bli mycket stora med öppningar på sidan, och de placeras ofta högt uppe i trädkronor, men även i buskage och i luftiga byggnader.













Bild 3. Sammetsgetingar bygger jättestora bon      Bild 4. De har en drottning på ca 3 cm medan             

                                                                                            arbetsgetingarna är ca 2 cm.


Getingen är något mindre än vanlig bålgeting. Den är tecknad i svart-mörkbrunt med orange hjässa och ett bredare gult band på bakkroppen och har tydligare gula ben än vanlig bålgeting. Den är mycket aggressiv gentemot andra insekter och den tar särskilt honungsbin, eftersom ett bisamhälle kan ge mycket mat. Getingarna väntar nära flustret och hugger dragbin som kommer lastade med pollen eller nektar. De biter av ben och vingar och gör en ”köttbulle” av biet som förs till larverna. Detta kan snabbt leda till bisamhällets försvagning och undergång. Ett varmare klimat gynnar givetvis getingens spridning. Skulle man påträffa bon eller se getingen bör man genast informera om detta. Naturvårdsverket har primärt ansvar för invasiva organismer, men förväntas i detta fall överlämna ansvaret för åtgärder till Jordbruksverket.

Laurent Gauthier berättade om erfarenheterna från Frankrike där sammetsgetingen spritt sig sedan 2004. Den kom troligen med en import från Shanghai och finns nu på många platser i Frankrike. Sammetsgeting-arna samlar även nektar från blommor och sockersaft från mogna frukter. När getingboet är som störst, i juli-oktober, är risken för kraftig störning av bisamhällena också som störst. Ser man fler än 5 getingar samtidigt framför en kupa är det stor fara för bisamhället. Bina kan faktiskt bolla en bålgeting och döda den genom upphettning till 45°C. Men blir det för många getingar så går det om styr.

Man kan bekämpa genom att sätta ut sockerfällor, men även bin riskerar gå dit. Fällorna bör placeras ut endast i närheten av bigårdar och sent på hösten (augusti-november). Bäst är att hitta och förstöra boet, t ex genom att spruta svaveldioxid (SO2) in i boet. Man måste då vara väl skyddad för sammetsgetingen är betydligt aggressivare än vår svenska, ganska fredliga bålgeting.


Importhumlor. Jordhumla (Bombus terrestris).

Jordhumlor i små lådsamhällen odlas och exporteras idag i miljontals från fr a Belgien och Nederländerna och sprids över hela världen. De är mycket effektiva pollinatörer i fr a växthus, men även i frukt- och bär-odlingar. Små humlesamhällen importeras det ca 4500/år till Sverige, vilka används fr a i växthus med tomatodlingar. 70% av dessa går till Skåne. Lådsamhällena levereras utan drottning för att öka omsättningen och behovet av nya samhällen. Utan drottning är lådsamhället normalt slut efter ca 3 veckor. Medlemmar i Munka Ljungby Biodlarförening har agerat starkt för att försöka få belyst problemen med importen. För de vilda svenska humlorna kan finnas ett potentiellt problem i samband med importen av dessa centraleuro-peiska jordhumlesamhällen.

Jordbruksverket projekt håller på att utreda om importen av jordhumlor i trädgårdsodlingen utgör ett hot mot svenska vilda humlor eller för andra bin, med tanke på riskerna för spridning av sjukdomar. Man vill också undersöka om det finns realistiska alternativ till import av humlor. Sjukdomar som slår mot honungsbin, vilda bin och humlor är indirekta hot mot samhällets livsmedelsförsörjning. I viktiga grödor som åkerbönor och rödklöver är vilda humlor de viktigaste pollinatörerna.

Några humleimportörer riktar sig nu också till vanliga konsumenter som vill förbättra pollineringen i trädgården, vilket gör situationen än mer allvarlig. Det finns speciella utmaningar och risker kring bisjukdomar, eftersom bin flyger över ett stort område. Biodlarna är dessutom en mycket heterogen grupp och den lagpliktiga registreringen av bigårdar är dessvärre bristfällig, eftersom inte alla biodlare är med i någon förening.

Jordbruksverket har undersökt och beskrivit de viktigaste skadegörarna på humlor, och även gjort en screening av skadegörare i importerade humlesamhällen. I t ex Norge har man pga de potentiella riskerna förbjudit all import av humlor.  För närvarande bedömer dock Jordbruksverket att det inte finns någon större risk för spridning av nya sjukdomar med importhumlorna. Studier avseende ev. hybridisering (korsnings-effekter) med inhemska humlor har startats. Konferensen 2018 finns refererad av Svenska Bin på sidan (http://www.mynewsdesk.com/se/svenska-bin/news/experter-paa-humlor-och-bin-diskuterade-hot-mot-livsmedelfoersoerjningen-339110).


Jordbruksverket har information om ovanstående problem och en Rapport 2009:24 ”Massdöd av bin – samhällsekonomiska konsekvenser och möjliga åtgärder/Kortversion” finns tillgänglig. Rapporten ger en bra översikt och kan rekvireras från Jordbruksverket.




Tillbaks till startsidan




Senast uppdaterad 2019-01-08


 

Bi i lavendelblommor(BN).



KONTAKTER


Sekreteraren, Bengt Nihlgård,

tel 0413-31488, mobil 070-945 03 76

e-mail bengt.nihlgard@gmail.com


Ordföranden Mikael Olsson,

0415-136 36, mobil 070-413 28 36

e-mail mike.skane@hotmail.com


BLI MEDLEM

Medlem blir du genom att anmäla dig på

SBR.s hemsida