OM HONUNGSBIN OCH ANDRA BIN - SAMSPEL OCH HOT

 

Föredrag vid Skånes Biodlardistrikts Årsmöte 13-02-09

Bengt Nihlgård, Ringsjöortens Biodlarförening

 

Sammanfattning

Bin finns ca 290 arter i Sverige, vilket är ett litet antal av alla insekter. De består av humlor och egentliga bin, många helt nödvändiga för växters fortlevnad.

• Bin har en lång evolutionshistoria tillsammans med blomväxter (>100 miljoner år), varför många mycket speciella samband har utvecklats.

• Honungsbin i odling och vilda bin i naturen konkurrerar om födan. Konflikt kan uppstå i vissa miljöer, men tveksamt om det är negativt vid måttligt antal bisamhällen.

• Landskapsförändringar, odlingssystem och kvävenedfall påverkar den totala bi-faunan mycket tydligt.

• Bevis för tre neonikotinoiders skadeverkningar är framlagda. Nya medel dock redan på gång i USA. Som biodlare måste vi agera.

 

Bina som insekter

Det finns >2 miljoner insektsarter och de svarar för det högsta artantalet på Jorden. 3/4 av Jordens alla organismer är insekter!

De flesta insekter har en kropp uppdelad i huvud, mellankropp och bakkropp. Benen sitter på mellankroppen, normalt 3 par. De flesta insekter lägger ägg, som ger larver och som blir puppor. Ur puppan kryper en färdig insekt ut. Detta är s k ”fullständig förvandling” som alla bin genomgår.

 

Bin hör till gruppen steklar (Hymenoptera) med ca 125 000 arter, vilket motsvarar ca 6 % av alla insekter. Till denna grupp hör växtsteklar, parasitsteklar och gaddsteklar. De senare omfattar bin, getingar och myror. Normalt har dessa bl a 2 par vingar som är membranösa (genomskinliga), 2 stora fasettögon och dessutom 3 små punktögon i nacken. De har alla också ett mycket rörligt huvud.

Bland håriga gaddsteklar finns de ”bi-artade steklarna” eller bin, med ca 20 000 arter, vilket motsvarar ca 1% av alla insekter. Dessa lever alla av nektar och pollen, vilket innebär att de bör ha utvecklats tillsammans med blomväxterna med början för ca 125 miljoner år sedan. Man har faktiskt hittat ett litet bi inbäddat i bärnsten, som visat sig vara ca 100 miljoner år gammalt. Det europeiska honungsbiet har man kunna hitta som fossil varande ca 60 miljoner år gammalt.

 

Svenska bin

I Sverige finns ca 250 olika arter ”egentliga bin” och ca 40 olika humlor. Tillsammans motsvarar de ca 1,5 % av alla Jordens bin. De flesta bin är solitära, humlorna är ”halv-sociala”, endast det europeiska honungsbiet är socialt. Alla lever som vuxna mest på nektar och bidrar till pollinering, men ca 40 bin och 10 olika humlor parasiterar på andra och samlar inte själva pollen eller nektar till sina larver.

 

Solitära bin i Sverige är ca 250 arter och inrymmer bl a Korttungebin, med sidenbin (8 arter) och citronbin (15 arter), Grävbin, med sandbin (61 arter), två fibblebin och ett bergsbi, Vägbin, med bl a smalbin (30 arter) och parasitiska blodbin (16 arter), Sommar-bin (8 arter), Buksamlarbin (54 arter) med t ex murarbin, tapetserarbin och ullbin. Långtungebin inrymmer både solitära och parasitiska bin samt ± sociala arter som humlor och honungsbiet. solitära pälsbin (5 arter), ett märgbi, ett snickarbi, ett parasitiskt pärlbi, parasitiska filtbin (5 arter), parasitiska gökbin (34 arter), ett långhornsbi, två sorgbin, halvsociala humlor (<40 arter) samt det europeiska honungsbiet (Apis mellifera). Alla dessa har lång tunga och utom de parasitiska även pollensamlande organ på benen.

Bland de svenska humlorna finns 30 arter som bygger bon, antingen i marken, t ex i gamla mus- eller sork-hål, eller strax ovan marken i vegetation/förna, i träd eller hus. Övriga 10 arter är s k snylthumlor som är boparasiter hos andra humlor. De lägger sina ägg i andra humlors bon, och larverna föds sedan upp av värdhumlan. De bo-byggande drottningarna övervintrar som befruktade och börjar på våren med att samla ihop lite nektar och pollen i små ”brödkorgar”. Sedan lägger hon ett par ägg och ”ruvar” dessa tills de kläcks. Larverna matas sedan vidare med nektar och pollen. Efter hand kommer nya arbetarhumlor att successivt ta över skötseln.

Humlorna är mycket viktiga pollinerare både i naturen och i odlingar. Mörk jordhumla (Bombus terrestris) odlas speciellt för pollinering i växthus och då fr a av tomater. I naturen blir humlor viktigast på högsommaren, då deras små samhällen vuxit till sig. Humlornas tunglängd är 6-13 mm, medan honungsbins är 5-7 mm. Det gör att de är bättre på att polllinera t ex rödklöver än bin. Ljus jordhumla (B. lucorum) är viktig för denna pollinering av klöver.

 

Honungsbin i världen

Vad gäller honungsbin finns det 7 arter på Jorden och bland dem har man urskiljt 35 underarter (raser). Det europeiska honungsbiet (Apis mellifera) är det viktigaste med 26 olika raser i Europa och Afrika, och då är Buckfast-korsningen oräknad. Apis mellifera är det mest pollineringseffektiva och honungsproduktiva biet, eftersom det anpassats till att samla vinterförråd. Det har idag fått en global spridning och finns på alla kontinenter utom Antarktis. Det asiatiska honungsbiet (Apis cerana) är den art som i Asien odlas för såväl pollinering som honungsproduktion. Man urskiljer 6 olika raser av detta bi.

 

De övriga 5 arterna av honungsbin kommer alla från Asien och det är jättehonungsbi (Apis dorsata), inom vilken man urskiljt tre olika raser, dvärghonungsbi (Apis florea), buskhonungsbi (Apis andreniformis), rött honungsbi (Apis koschevnikovi), som finns främst på Borneo och Sumatra, samt bergshonungsbi (Apis nigrocincta (Smith.)). Jättehonungsbiet är ca 3 gånger så stort som ett dvärghonungsbi eller buskhonungsbi och nästan dubbelt så stort som det europeiska eller asiatiska honungsbiet.

 

I Europa skiljer man ut 9 raser av det europeiska honungsbiet (Apis mellifera). Främst används dessa: Nordiskt bi (A.m. mellifera), Ligustica-bi (A.m. ligustica), Krainer-bi (A.m. carnica) och Kaukasiskt bi (A.m. caucasia). Buckfast-bina är en separat korsningsprodukt av dessa + några till.

 

Honungsbinas honung har alltid utnyttjats av människan. Arten Apis mellifera har funnits i Europa och Afrika i miljontals år. Den har varit i odlingskultur i mer än 5000 år. Men dess naturliga förekomst i Europa har idag reducerats starkt pga brist på bohål (gamla träd) samt sjukdomar, främst varroa-kvalstret! I södra Sverige finns numera knappast några vilda honungsbin, varför de odlade bisamhällena sannolikt är enda chansen att få dem att överleva.

 

 

Upp

 

Binas sätt att leva tillsammans

Humlors och solitära bins samhällen är små, men alla är effektiva pollinatörer. 30 humle-arter besöker många olika sorters blommor och de är rätt blomtrogna. Många solitära bin är specialister på bara en typ av växter. Så t ex utnyttjar smörblomsbiet bara smörblommesläktet och blåklocksbiet utnyttjar främst blåklockor. Det gör dem också beroende av dessa växter. Vissa kan leva aggregerat och bli rätt många på samma plats.

 

Hur lever då olika bi-arter tillsammans? Finns samspel/konkurrens mellan olika bi-arter? Ja, i naturen finns alltid konkurrens, men inga lätt tolkade samspel. Många olika faktorer har påverkat och påverkar vår natur idag! Människans odling och omformning av landskapet ändrar det mesta. Våra utsläpp av gödslande kväve (nitrat och ammonium) till mark och luft ändrar floran, utsläppen av växthusgaser ändrar klimatet och påverkar utbredningen av både växter och insekter. Slutligen har användningen av olika gifter inom jordbruket stor påverkan på både växter och insekter.

 

Viktiga fakta för att förstå samspel/konkurrens är bl a följande:

- Bin krävs i naturen för en majoritet av växter. De är viktigast för pollinering, även om andra insekter också pollinerar. 75% av alla svenska växter måste pollineras av insekter.

- Många olika bi-arter på samma plats har visat sig vara en fördel för naturen.

- Alla lever av pollen och nektar och tillgången på föda begränsar normalt många arters förekomst.

- Ibland begränsas de också av bo-möjligheter.

- Alla påverkas direkt eller indirekt av mänskliga gifter (insekticider, herbicider, fungicider).

- Av de ca 290 bi-arterna i Sverige är 64 arter parasitiska. Dessa lever på andra bins/humlors insamlade pollen i deras bon. De är alltså direkt beroende av andra bin och därför endast indirekt beroende av växternas pollen och nektar.

- Av återstående ca 230 arter är ca 90 inskränkta till få och speciella växtarter och ofta sällsynta,

- Ca 110 arter kan utnyttja några fler växtgrupper.

- Endast ca 30 arter är mycket flexibla i val av blommor (honungsbiet, många humlor och några vanliga solitära bi-arter).

 

Hur konkurrerar honungsbin med övriga vilda bin?

Till synes negativt är följande:

De är många på samma plats och kan hinna före andra småbin till olika blommor.

På lokaler med fattig flora kan i så fall tänkas att sällsynta bin konkurreras undan!

Även på lokaler med rik flora tror man att sällsynta bin kan hotas, trots många blommor!

(detta är emellertid bara misstankar)

 

Till synes positivt är följande:

Det finns periodvis stort överflöd av blommor och allt pollen och nektar utnyttjas inte!

Konkurrens är bra, för då blir även små blomförekomster pollinerade och de flesta blommor bättre pollinerade! Detta gynnar på sikt de solitära bina som nyttjar färre och kanske mindre vanliga blommor.

Honungsbin kan primärt besöka de flesta växtarter, men styrs alltid mot den största källan!

Humlor brukar vara ute både tidigare och senare när det är kallare på dagen!

 

Finns det belägg för negativ konkurrens av biodling?

Det är mycket svårt att säkert fastlägga, eftersom så många faktorer varierar. Man kan dock konstatera att idag finns det inga tydliga belägg annat än från Australien, där honungsbin har introducerats och inhemska bin trängts tillbaka. Det finns ett antal gaddlösa bin i Australien och när stora ansamlingar av samhällen av det europeiska biet har etablerats så trängs de gaddlösa tillbaka. Det finns också en del undersökningar som kan vara svåra att tolka. Samma förhållanden borde existera i Nord- och Sydamerika dit det europeiska honungsbiet exporterats och utnyttjas i miljontals samhällen.

 

Det har gjorts försök att belysa konkurrensförhållanden i Skåne genom Biologiska institutionen vid Lunds Universitet. Inget är säkert, men det verkar som att vanliga bi-arter inte påverkas, endast de som är sällsynta och ställer specifika krav på flora eller bo-miljö. Bakom kan givetvis variationer i landskapets struktur påverka, och det kan vara svårt att finna jämförbara miljöer.

 

Som exempel kan nämnas att bland humlorna (Bombus-släktet) finns vissa arter som är vanliga:

Mörk jordhumla (B. terrestris),

Ljus jordhumla (B. lucorum)

Stenhumla (B. lapidarius),

Trädgårdshumla (B. hortorum),

Haghumla (B. sylvarum),

Åkerhumla (B. pascuorum).

 

Som mindre vanliga och då känsligare för konkurrens är:

Vallhumla (B. subterraneus)

Ängshumla (B. pratorum)

 

I en undersökning från Skottland (Goulson and Sparrow, 2009) konstaterades att storleken på humlor påverkades av närheten till honungsbi-samhällen. Man mätte bredden på thorax (mellankroppen) och fann att hos jordhumlor utan honungsbin var storleken 5,5 mm, men med honungsbin 5,0 mm. Hos stenhumlor var motsvarande värden 5,1 mm mot 4,3 mm. Detta indikerar tydligt konkurrens, men man fann ingen skillnad i artantal eller totala antalet humlor. Dock tolkar man det som en risk för undan-trängning av sällsyntare och icke så konkurrensstarka humlearter. Mot detta kan anföras att storlekspåverkan bör ses som en helt naturlig effekt av konkurrens och en sådan behöver inte vara enbart negativ!

 

 

Upp

 

Landskapets betydelse

Från en doktorsavhandling vid Lunds Universitet 2011 (Anna S. Persson) över olika humlors förekomst, kunde man dra slutsatsen att landskapets variation var av störst betydelse. Anna studerade dels enkla jordbruksmiljöer i SV Skåne, dels mera komplexa landskapsmiljöer i risbygderna på gränsen mot Linderödsåsen under fyra vegetations-säsonger. Hon fann bl a

- att det var mycket stor variation mellan åren, vilket kunde tolkas bero på de stora väderleksvariationerna,

- att de enkla miljöerna hade färre individer av ovanliga arter än de komplexa miljöerna,

- att totala antalet humlor dock kunde vara rätt lika, beroende på att i de enkla miljöerna blev de vanliga arterna fler.

 

I en annan doktorsavhandling från Lund 2012, av Georg K.S. Andersson, undersöktes rationella jordbruksområden, enkla miljöer, mer heterogena (komplexa) jordbruksområden samt Krav-odlade, ekologiska, jordbruksmarker. Han studerade såväl bin och humlor, som blomflugor och fjärilar. Han jämförde de ekologiska gårdarna med de konventionella och fann tydliga skillnader. Resultaten visade att såväl antal arter som antal individ av varje art ökade kring de ekologiska gårdarna, även om dessa låg i väldigt homogena (enkla) landskap! Det visade sig att blomflugor, som inte är beroende av fasta bon, kan röra sig snabbare över större områden och hittade därför fortare nya och bättre miljöer vid de startade ekologiska gårdarna. Det tog däremot längre tid för bin och fjärilar att etablera sig intill de ekologiska gårdarna.

Han konstaterade också att grödorna pollinerades bättre och gav bättre skörd på ekologiska gårdar. Detta tolkades som att förekomsten av flera olika pollinerare och med olika storlek gav bättre pollinering (fr a studerade han jordgubbar och åkerbönor). Från tidigare försök vet man att foderbönor kan ge ca 20% större skörd vid god pollinering med honungsbin.

Om man ska våga sig på några slutsatser av ovanstående så är det att landskapets betydelse för konkurrensen mellan olika bin tycks betyda mest för etablering av olika bin.

 

Med försiktighetsprincipen som grund kan man misstänka att många kupor med honungsbin på samma plats sannolikt kan ha negativ effekt på sällsynta andra bi-arter.

 

Honungsbiets pollinering i naturen

Det europeiska honungsbiet är sedan årmiljoner viktigast i naturen pga sin samhällsstorlek och effektivitet vad gäller pollinering av olika växter och sin överlevnadsstrategi med lagring av honung för vintern som gör att de kan förekomma i massor tidigt på våren. Många blommor är helt anpassade för bi-pollinering. Det gäller t ex ärtväxter, läppblommiga växter, lejongapsväxter. Fruktsättning av ris, buskar och träd kan mer än fördubblas med honungsbisamhälle i närheten.

 

Vad gäller honungsbiets betydelse för vilda blommor nämner Åke Hansson (1996) i sin bok ”Biet, människan och naturen” att på ett ställe där blåsippor höll på att utrotas satte man ut bisamhällen. Blåsipporna satte då i genomsnitt 17 frön, mot endast 9 utan bikupa. Därför spred de sig igen. Han konstaterar också att samtidigt gynnades myror, eftersom de gärna utnyttjar det näringsrika bihang som sitter på fröna och därför sprider ut blåsipporna. Han nämner också exempel på att gullvivor i ett område, där de höll på att utrotas genom plockning, kunde återetableras på några års sikt efter utplacering av bisamhällen.

 

Vi vet också att i våra odlingar gynnas alla blommor av god korspollinering via honungs-bina. Det gäller äpplen, päron, plommon, körsbär, vinbär, hallon, jordgubbar m m. Ofta ökar skörden med 50-100% vid korspollinering. Odlingar av raps, rybs, klöver, foderbönor kräver eller gynnas av bin. Detsamma gäller i naturen, där stora förekomster av blommande fruktsättande ris och buskar förekommer. Blåbär, odon, lingon, tranbär, hjortron, hallon, björnbär ökar stort vid korspollinering med olika sorters bin. Alla ärtväxter och många, många fler växtarter gynnas eller kräver korspollinering.

 

Ca 70% av alla Jordens odlade växter pollineras av såväl honungsbin och humlor som solitära bin. I Sverige pollineras ca 50 av alla i Sverige odlade växtsläkten av honungsbiet och ca 30 av dem även av olika solitära bin. Humlor pollinerar ca 28 grödor av de 50 och tillsammans med solitärbin pollinerar de även tomater

Slutsatser angående konkurrens mellan honungsbiet och andra bin är nog att det idag inte finns tydliga belägg för negativa effekter på andra bin, inte ens avseende sällsynta arter. Konkurrens har alltid funnits och kommer alltid finnas och det bör i första hand vara bra för växterna. Ovanliga växter blir nämligen bättre pollinerade vid lite tuffare konkurrens mellan bin om födan, och detta bör på sikt gynna även ovanliga bi-arter.

 

 

Upp

 

Kväveproblemet

I naturen pågår kväve-ackumulation som gynnar fr a gräsarter och missgynnar många blomväxter som är viktiga särskilt för solitära bin. Exempel bland ängsarter som ökar är t ex ängskavle, hundäxing, klibbkorsört, medan sådana som minskar är t ex backsippa, spåtistel, slåttergubbe, kattfot, hedblomster, ögontröst, back-timjan, smörbollar, kabbleka, klofibbla, Jungfru Marie nycklar m fl.

Vissa kvävegynnade växtarter är dock bra för flera bi-arter, som t ex hallon, björnbär, mjölkört, sykomorlönn, sälg och flera vide-arter. De kvävekrävande arterna är oftast bredbladiga och högväxande.

Slutsatser gällande kvävets påverkan är att gödsling eller nedfall av kväve gynnar en del vanliga växter och bi-arter som går på många växter, men det missgynnar många ovanliga växter och därmed framför allt ett antal solitära bi-arter.

Gifter som hot mot bifaunan

Trots landskapsförändringar och kvävenedfall så måste bina också hålla sig friska! De tre största problemen i Europa är i ordning efter betydelse som jag ser det: Neonikotinoider, Varroakvalster, Amerikansk yngelröta.

Neonikotinoiderna är i särklass värst, eftersom de slår mot många bin och andra insekter och därmed påverkar hela näringskedjan. De två övriga gäller bara honungsbiet. Varroa-kvalster och amerikansk yngelröta kan vi idag hålla rätt bra i schack.

 

 

 

 

 

 

 

Strukturformel för imidakloprid Strukturformel för tiamethoxam

 

Efter 1990-talets mitt har neonikotinoider successivt tagit över insektsbekämpning i grödor över hela världen. IMIDAKLOPRID (IMD) och TIAMETHOXAM är oerhört starka nervgifter för insekter. Tillsammans med CLOTHIANIDIN är de idag de giftigaste kända ämnena för bin. Problemen med bidöd (CCD) i honungsbi-samhällena har varit och är fortfarande stora i många länder. Sedan 1996 har miljoner bisamhällen i många länder dött eller hämmats i utvecklingen! Flest i USA som inte velat ta till sig vetenskapliga rön pga märkliga relationer.

I januari 2013 kom en bra ny rapport genom EEA (European Environment Agency). Det heter ”Late lessons from early warnings: science, precautions and innovations”, och är på 745 s. I den finns ett kapitel, på sidorna 401-438, som tydligt beskriver historiken avseende neonikotinoidernas katastrofala effekter. Bayer AB har replikerat, men blivit nergjorda i förtydligande svar.

Neonikotinoidernas effekt påvisades först i Frankrike 1996 - 2004 och har nu klargjorts även på EU-nivå efter en diger och omsorgsfull utredning av EFSA (European Food Safety Authority) den 16 januari 2013. På ca 500 + ca 300 sidor har de i detalj redovisat vad forskning hittills visat avseende de tre giftigaste neonikotinoiderna. Resultaten kan kort sammanfattas i nedanstående tabell. Endast resultat från vetenskapligt godkända undersökningar har godtagits, varför inget tagits med om sockerbetor och potatis.

 

Tabell visande olika grödor och kända risker med de tre giftigaste neonikotinoiderna.

 

Gröda Clothianidin Tiamethoxam Imidakloprid

Raps RD+RR RD+RR RD+RR

Majs RD RD+RG RD

Sädesslag RD RD RD

Solrosor RD RR

Sockerbetor Inga vetenskapliga belägg

Potatis Inga vetenskapliga belägg

 

RD = bevisad risk för dammspridning till skada för bin

RR = bevisad risk för bin från pollen och/eller nektar

RG = bevisad risk för bin genom guttationsvatten

 

Resultaten är entydiga och alla tre ämnen är i bruk idag i Sverige. De tre ämnena är de giftigaste av neoniko-tinoiderna och de används främst som betningsmedel för raps, majs, sockerbetor och potatis. RD betyder att dammet från betningsmedlet kan spridas vid sådd och kan fastna som pollen i binas hårbeklädnad och är då mycket giftigt. Särskilda förhållningsorder gäller därför vid sådd. RR betyder att medlet sprids systemiskt i hela växten och finns i alla organ så att insekter/smådjur som äter av plantan drabbas av nervstörningar och kan dö. Binas larver föds upp på pollen och nektar som håller låga halter av gifterna. De får nervskador och klarar sig inte som vuxna, för de kan ha tappat luktsinne och/eller orienteringssinne och hittar inte hem när de flugit ut som dragbin. Drottningen matas hela tiden med pollen och nektar från betade fält och kan snabbt bli sämre i kondition och produktion. Drottningodling har blivit ett problem. Resultatet blir att bisamhällena skadas, går ner i tillväxt och honungsproduktion och i sämsta fall dör de inom ett halvt - två år. Dessa tre neonikotinoider är den enda vettiga förklaringen till CCD. Ökad känslighet för andra sjukdomar är följdverkningar, för bina får nedsatt immunitet, särskilt mot Nosema.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Strukturformel för chlothianidin Strukturformel för tiakloprid

 

Som framgår av formelstrukturerna ovan är clothianidin ganska likt imidakloprid, och det sägs att vid nedbrytning kan det övergå till imidakloprid. Ämnena är mycket svårnedbrytbara och kan finnas i flera år kvar i marken och tas därför upp av kommande grödor. Eftersom de är vattenlösliga kan de också följa med markvattnet till yt- och grundvatten. Clothianidin är förbjudet att beta med i Sverige, men används ändå genom att utsäde (i praktiken all vårraps) skickas för betning till Bayer i Tyskland och returneras i betat skick.

 

En annan neonikotinoid är TIAKLOPRID, som är ca 1000 ggr mindre giftigt. Men det används mycket ofta som komplement till IMD-betat utsäde och kan då bli droppen som ”får bägaren att rinna över”. Det används även på blommande raps. Det säljs under namnet ”Biscaya”.

ACETAMIPRID är ytterligare ett godkänt neonikotinoidpreparat med kortare nedbrytningstid, men som också används som komplement till IMD-betat utsäde och används på blommande grödor.

 

Själv har jag fått en tom kupa i november full med foder och icke helt utkrupet yngel, och i en annan knytnävstor död klump av bin som dött under vintern. De klarade inte -18°C.

 

Minst 5 skånska biodlare har till mig rapporterat att de förlorat, eller kommer att förlora, 30-90% av sina bisamhällen som uppvisar neonikotinoidsymptom efter att de dragit på vårraps. Efter detta föredrag framkom flera biodlare som upplever exakt samma problem med såväl drottningar som med hela bisamhällen. Jag har tidigare fått rapporter från Västmanland, Sörmland och Gotland och här har även betade majsfält kunnat identifieras som orsak.

I bisamhället är det drottningen som får i sig mest gift, men man måste tänka på att ämnena sprids i alla näringskedjor från olika fröätande, rotätande, bladätande, pollen-samlande och nektarätande insekter som får i sig ganska låga halter och oftast inte dör direkt, till olika rovinsekter som t.ex. rovsteklar, getingar, trollsländor som kan få betydligt högre halter i sig, till fåglar som kan få ännu högre halter. Fågeleffekter har visats. Nyare rön indikerar att däggdjurs, inklusive människans, hjärnor kan påverkas.

 

Det är ytterst deprimerande att denna typ av giftspridning får förekomma idag. Man kan förstå att skade-insekterna ganska snabbt blir resistenta mot ämnena, eftersom dessa inte bryts ner tillräckligt snabbt, utan insekterna utsätts efter ett år för mycket låga doser som ger möjlighet till utveckling av immunitet. Därför vill man redan nu i USA använda ytterligare en systemisk neonikotinoid, SULFOXAFLOR, med effekter ungefär som imidakloprid (IMD).

 

Vad kan vi som biodlare göra?

Generellt anser jag att vi måste agera mot giftanvändning och gynna biologiska bekämpningsmetoder. I Frankrike genomfördes stora demonstrationer och de fick därför igenom förbud redan 2000 och 2004!

För att försöka rädda små samhällen som lyckats övervintra kan man mata dem med pollen/pollenersättning och ge lite extra foder på våren. Dessutom blir man kanske tvungen att byta drottningarna varje år, eftersom risken finns att hon blir påverkad.

För att klara av varroakvalstret är oxalsyrabehandling mest praktiskt och ekonomiskt. I mer än 10 år har jag kört med 3,2 %-ig oxalsyra i början av november, kompletterat med 20 ml myrsyra på en wettexduk under en dags behandling i augusti. Enkelt och kostar nästan ingenting. Sällan finner jag något kvalster kvar på våren. Inga problem finns med resistens, om man undviker avancerade gifter och behandlar med de enkla naturliga ämnena oxalsyra/myrsyra. Mot specifika gifter utvecklas däremot resistens ganska snabbt.

 

Slutligen vill jag uppmana er alla att det krävs åtgärder mot mångfalden biocider! De sprids alltid ut i naturen och det är vi som biodlare som måste reagera och meddela våra erfarenheter när bina slås ut eller påverkas negativt.

 

Tack för visat intresse!

Bengt

 

 

 

 

 

 

 

 

Alf Sjöberg avtackar Bengt Nihlgård

den 9 februari 2013 på Salliusskolan i Eslöv

 

 

Upp

 

Tillbaka till "Om bin och biarter

 

 

 

Till startsidan

 

 

 

 

Senast uppdaterad 17-02-07

 

 

 

KONTAKTER

 

Sekreteraren, Bengt Nihlgård,

tel 0413-31488, eller

e-mail bengt.nihlgard@gmail.com

 

Ordföranden Mikael Olsson,

0415-136 36, mobil 0704-13 28 36

e-mail mike.skane@hotmail.com

 

BLI MEDLEM

Medlem blir du genom att anmäla dig på

SBR.s hemsida

 

LÄNKAR

 

SBR, Sveriges Biodlares Riksförbund

 

Skånes Biodlardistrikt

 

Bitillsynsmän i Skåne

 

Jordbruksverket (om bin)

 

Börjes Bisidor

 

Om bin och biodling

 

Bikupan.eu

 

Joel Svenssons Vaxfabrik, Munka Ljungby

 

LP:s Biodling AB, Säffle

 

Biredskapsfabriken Töreboda

 

Swienty

 

Länkar till diverse

 

Bi i lavendelblommor(BN).

Biboet vid Fulltofta Naturcenrum.