Neonikotinoider skadar både insekter, fåglar och däggdjur

– en naturkatastrof smyger sig på

Översikt 2015-2022 av Bengt Nihlgård

SAMMANFATTNING

Användningen av neonikotinoider som betningsmedel för raps, potatis, betor m m och i sprutmedel mot insekter på raps, bönor, frukträd och allehanda grönsaker har ökat i Sverige sedan 1998. Globalt är dessa ämnen nu helt dominerande som insektsgifter. De är vattenlösliga och s k systemiska som sprider sig i hela växten och som de starka nervgifter de är för insekter tar de död på sådana som äter av växten. Medlen riktar sig främst mot småinsekter och ansågs i början ofarliga för honungsbin i de koncentrationer som  behövdes i fält. Man hade testat genom att mata bin med sockerlösning innehåll- ande de olika gifterna. De tog inte död på vuxna exemplar av vårt vanliga honungsbi vid använda koncentrationer, men alla bins larver föds upp på pollen och nektar från behandlade växters blommor. Detta tar heller oftast inte död på larverna, men de får s k subletala effekter, genom att deras nervsystem påverkas så att de som vuxna kan förlora sina viktigaste egenskaper; att lukta och att navigera! Det kan leda till kollaps för honungsbisamhället efteren tid. Flera undersökningar har visat att humlor och andra vildbin drabbas ännu värre, och med stor säkerhet påverkas även fjärilar och blomflugor, som alla lever på pollen och/eller nektar. Kring de flesta av dessa arter finns dålig kunskap om gifternas effekter, men att arterna minskar i förekomst verkar helt klart och det är därför inte längre enbart herbicider och landskapsförändringar som ska åberopas som orsak till deras försvinnande.

I Skåne, liksom i Östergötland och Västmanland, uppträdde under åren 1998-2013 skador och kollaps av bisamhällen som helt stämde överens med de symptom som påvisats bero på neonikotinoider i Frankrike på 1990-talet. Där har de giftigaste medlen förbjudits i grödor där olika sorters bin kan förväntas samla honung och pollen. Detta har skett också i Sverige och övriga Europa för att inte jordbruket, fruktodlare, biodlare och hela naturen ska påverkas på starkt negativt sätt. Till detta kan sägas att ämnena är starkt skadliga för vattenorganismer och även för fåglar. Även mössens hjärnor har visats påverkas. Ämnena finns numera i de flesta av de födoämnen vi har på bordet idag och frågan är hur mycket vi själva och särskilt ofödda och unga barns hjärnor kan acceptera. Tendenser till ökning av psykiska ungdomsproblem är stor. Ett förbud inom EU togs avseende två år från 1 dec. 2013 av fyra särskilt skadliga ämnen (tre neonikotinoider: imidakloprid, klotianidin, tiametoxam samt det närbesläktade nervgiftet fipronil) vad gäller deras användning på växter som exponerar nektar och pollen för bin. Från 2016 är de dock kontinuerligt förbjudna i sådana grödor, men dispenser ges eller förbud saknas fortfarande i mängder av länder i världen.

INNEHÅLL

INLEDNING

PROBLEMBESKRIVNING BIN OCH ANDRA INSEKTER

FÅGLAR OCH DÄGGDJURS PÅVERKAN

SKADEUTVECKLING UTOMLANDS

UTVECKLINGEN I SKÅNE

RAPPORTER FRÅN ÖVRIGA SVERIGE

JORDBRUKSVERKETS FÖRSÖK I SKÅNE/HALLAND

SLUTSATSER

REFERENSER

BILAGA 1. ANVÄNDNINGEN AV NEONIKOTINOIDER I SVERIGE

BILDER - STRUKTURFORMLER FÖR GIFTERNA

INLEDNING

 

Neonikotinoider (Bild 1-6) har successivt ökat i användning de senaste 25 åren i Sverige, liksom i de flesta andra länder. USA är ett typiskt exempel där de ökat exponentiellt (Bild 6). Globalt är de idag de helt dominerande ämnena för bekämpning av skadeinsekter på olika grödor. De är alla nervgifter som kan påverka nervsystemet hos insekter på diverse olika sätt. När de kom i början av 1990-talet ansågs de vara positivt revolutionerande, eftersom man fick långtidseffekter redan av mycket små doser, som gjorde att upprepade besprutningar blev onödiga. Ur miljösynvinkel bedömdes de därför vara bra och de skulle skada bara de insekter man ville åt, inte däggdjur eller fåglar. Man varnade dock för direkta skaderisker för bin med de starkaste ämnena vid direktkontakter och fåglar fick inte komma åt betat utsäde. Ämnena används mot bladlöss, tripsar, skalbaggar, enkel- och dubbelfotingar, växtsteklar, bladminerare m fl. Medlen sades brytas ner efter 2-3 år och skulle i de koncentrationer som kvarstod i födoämnena vara helt ofarliga för människan. Detta har visat sig inte stämma, och eftersom de är vattenlösliga kan de ge effekter i vattensystem under mycket lång tid. Då drabbas plankton och sedan fisk osv med mäniskan i slutsteget.

 

Imidakloprid (Bild 1), ett av de för bin giftigaste ämnena bland neonikotinoiderna, har dessvärre visat sig kunna finnas kvar i många år. Det innebär att med treårigt växelbruk kan det bli mer och mer av ämnet kvar i marken. Detta för med sig två effekter: 1. Dels kan de existerande låga halterna av ämnet medföra att skadeinsekterna relativt snabbt blir resistenta. 2. Dels kan organismer som t ex bin, som bara tar pollen och nektar, bli påverkade av ännu högre dos än förväntat vid den upprepade behandlingen av grödan.

Tillstånd för användning ges i Sverige av Kemikalieinspektionen (se Bilaga 1). I Sverige är imidacloprid tillåtet och har använts bland annat vid odling av sockerbetor, höstraps och potatis. Det används både i betningsmedel och som sprutmedel, men är förbjudet på försök f o m 2014.

Tiamethoxam (Bild 2) är lika giftigt och var också tillåtet i Sverige. Det användes också bl a i betningsmedel på sockerbetor, men i betydligt mindre omfattning. Dess nedbryt-ningsprodukt är emellertid clothianidin (se nedan) och man har konstaterat att detta ämne kan finnas kvar i jorden i upp till 18 år.  Tiamethoxam är också förbjudet på försök f o m 2014.   

Clothianidin (Bild 3) är ett ämne som inte är godkänt i Sverige, men har ändå använts här i vårraps, liksom i många andra länder. Det har således använts som betningsmedel på i praktiken all vårraps i Sverige genom ett preparat kallat Elado. Detta kunde utnyttjas trots förbud i Sverige genom att man skickade utsädet för betning till Tyskland och fick det betat tillbaks, vilket var tillåtet enligt EUs handelsriktlinjer. Clothianidin är sannolikt det giftigaste ämne för bin som går att finna idag (Schneider et al 2012). Det är dessutom mycket resistent i naturen och kan lätt utlakas till grundvatten, liksom imidakloprid. Även detta ämne är förbjudet f o m 2014.

   

FARLIGHETEN med de tre ovanstående ämnen har alltså gjort att EU beslutade först om ett 2-årigt förbud för användning från och med 1 december 2013. Då var dock höstrapsen redan sådd. Den långa uppehållstiden i marken av särskilt clothianidin gör att 2 år är för kort tid för avklingning av gifteffekten. Det borde vara minst 5 års förbud för att säkra årsvariationerna som alltid påverkar. Beslutet grundades på en utförlig genomgång av effekterna av EFSA (European Food and Safety Agency). 2016 beslöt EU att fortsätta med förbudet mot användning av de tre ämnena i av bin och andra pollinerare besökta grödor, men det används fortfarande i många anda grödor.

Fipronil är ett ämne med lite annat kemiskt ursprung och som ibland ersatt imidacloprid men framför allt används mot t ex loppor, löss och fästingar i olika medel. Det har konstaterats hög risk för bin vid damning i samband med sådd av utsäde betat med fipronil. Däremot finns dålig kunskap vad gäller spridning via pollen och nektar. Fipronil är sedan tidigare endast godkänt att användas för betning av utsäde. En stor del av det utsäde som idag förs in i Sverige till kål- och lökodling är betat med fipronil. Under juli månad 2013 beslutade EU dock om förbud mot denna användning med undantag för växthusodlingar och kål som skördas före blomning. Medlet ska i övriga växtskydds-produkter vara utfasat senast februari 2014.

Tiakloprid (Bild 5) och acetamiprid (Bild 4) är mindre akut giftiga, men används i sprutmedel och ofta som förstärkning av redan betat utsäde mot t ex skidgallmygga på raps, vilket gör att den totala dosen kan bli för stark för bin. Det farligaste med dessa två medel verkar dock vara om växten samtidigt behandlas med ett svampmedel (fungicid). Då har det visat sig att de kan få 150 - 1100 gånger större gifteffekt och bli lika giftiga som de tre ämnena ovan som förbjudits. Problem kan alltså uppstå trots allt. Acetamiprid har konstaterats kunna påverka även däggdjurs hjärnor och bör enligt EFSA undersökas närmare och man har sänkt tillåtna halter i mänsklig föda för detta ämne (se nedan).

PROBLEMBESKRIVNING BIN OCH ANDRA INSEKTER

Problemet med de vattenlösliga neonikotinoiderna är att de sprider sig i hela växten (de är systemiska) och alla organismer som äter, biter eller lever på något av växten får giftet i sig. Ur ekologisk synvinkel är denna typ av ämnen rent logiskt en katastrof! Det medför nämligen att förutom växterna förgiftas i princip hela naturen omkring, alla näringskedjor som baseras på insekter och det är det väldigt många som gör. Detta bör direkt eller indirekt  drabba människan själv med tiden. Alla bins larver föds upp med pollen och nektar och de kan inte skilja på giftigt och ogiftigt material i de låga koncentrationer det handlar om.

Betning ger visserligen låga mängder jämfört med direkt sprutning, men kombinationer med olika neonikotinoider eller med andra medel (t ex pyretroider, fungicider) används normalt i t ex rapsodling. Biocidhalterna i rapsens nektar och pollen kan vara hög direkt efter sprutning, men sjunker efter några dagar. Variationen i direkt giftighet är stor, vissa neonikotinoider verkar näst intill ofarliga för bin, medan de tre förbjudna imidacloprid (IMD), clothianidin och tiametoxam, är extremt giftiga. Skillnaderna är också stora i vattenlöslighet och hur långlivade de är. Detta skapar givetvis en stor osäkerhet vid bedömning av riskerna, men ger desto större anledning att tillämpa en försiktighets-princip.

Det behövs fortfarande mer kunskap om effekten av icke-dödliga doser av växtskydds- medel på bins beteende, reproduktion och försvar mot sjukdomar och skadegörare. Men det fanns tillräckligt med kunskap för att fatta beslut om förbud mot imidacloprid, clothianidin och tiametoxam grundat på flera års forskningsresultat utomlands. Senare undersökningar även i Sverige har styrkt farhågorna (se Jordbruksverkets försök nedan).

Man vet mycket lite om hur kombinationer av olika växtskyddsmedel påverkar bin, framför allt neonikotinoider i kombination med acaricider (spindeldjursgifter, som främst är pyretroider) och  fungicider (svampgifter). Det man konstaterat är att acetamiprid och särskilt tiakloprid får giftverkningar ihop med vissa fungicider som gör dem 150-1100 gånger giftigare och då kan giftigheten komma upp i klass med imidakloprid (Colin et al 2004).  Därför finns det ännu större anledning att vara försiktig!

Gill et al (2012) påvisade tydliga effekter på humlors polleninsamling; arbetarnas aktivitet minskade mycket snabbt och dödligheten ökade efter exponering för imidakloprid och särskilt i kombination med en pyrethroid, vid halter i födan som förväntas ute i fält. Ytterligare forskningsresultat har påvisat tydliga negativa effekter på reproduktionen av humlor vid mycket låga halter av imidakloprid (Whitehorn et al 2012). Studien visade att antalet nya drottningar blev 85% lägre när humlorna exponerades för imidacloprid. Det behövs inte många generationer för att hela beståndet ska kollapsa med ett sådant svinn på drottningar. Detta kan utgöra en del av förklaringen till att vilda humlor minskat så dramatiskt de senaste åren.

I en annan studie  (Henry et al, 2012) satte man på små sändare på honungsbina för att kunna följa dem efter exponering för ämnet tiametoxam. Det visade sig att mer än dubbelt så många flög vilse och dog när de kom från kupor där bina hade utsatts för detta ämne. Ungefär en tredjedel av bina försvann, jämfört med ungefär en tiondel bland dem som inte utsattes för detta medel. Forskarna tror att preparatet, som binder till särskilda receptorer i hjärnan, bidrar till att bina förlorar sitt minne och lokalsinne.

Det som komplicerar skadebilden är således

- att man inte kan se skador på vuxna bin, om inte doserna råkar bli ovanligt höga ifrån kringflygande damm eller i guttationsdroppar från växterna (dammtest är därför obligatoriskt på betad majs, raps och stråsäd i EU).

- att effekterna kan uppträda långt efter att skadlig nektar och pollen insamlats av bina. Bina lagrar såväl pollen som nektar för vinterförbrukning och det blir larverna som drabbas av gifterna, vilket dock inte märks förrän de som vuxna ger sig ut och flyger och har tappat sitt lokalsinne. Effekten kan ibland slå igenom snabbt om den behandlade grödan är enda födokällan, men ofta märks det inte förrän under senhösten/vårvintern när nektarn och pollenet har förbrukats. Då kan samhället tyna bort. Detta varierar givetvis med tillgång till annan föda och mellan bisamhällen i samma bigård. De kan ha flugit till mycket olika källor.

- att även mycket små doser, i näst intill omätbara halter, tycks sänka immunförsvaret hos bina, varvid Nosema och virus-sjukdomar som ofta sprids av varroakvalstret, lättare finner grogrund. I Skåne har t ex DWV-virus (ett virus som deformerar vingarna) hittats hos 80% av ca 250 undersökta bisamhällen (Kristiansen, muntligt 2018).

- att kombination med andra biocider tycks ge synergieffekter, som är synnerligen svåra att identifiera och utforska. Man kan utrycka det så att det verkar som 1+1=10. Det gäller som ovan påpekats pyretroider, men allvarligast verkar vara fungicider, som kan förstärka neonikotionideffekten tusenfalt och som även tycks påverka binas mjölksyra-bakteriekultur som de har sin honungsmage och är av yttersta vikt för binas immun-försvar och även för honungens positiva hälsoeffekter för oss.

- att vissa av de giftigaste neonikotinoiderna är mycket långlivade och kan finnas kvar i marken i många år. Solexponerade kan de visserligen brytas ner ganska snabbt, men i marken kan imidakloprid finnas kvar i mer än tre år, tiametoxam bryts ner till klotianidin och kan som sådan finnas kvar i mer än 20 år i marken. Upprepad användning av dessa långlivade neonikotinoider kan således göra att de ackumuleras i mark och kan utlakas till ytvatten och givetvis även grundvatten. Även utan betning kan därför växterna få i sig gifterna och bli skadliga för bina om behandlade grödor tidigare har funnits på åker-marken. Det för också med sig att immunitet mot ämnena snabbare utvecklas hos skadeinsekterna.

- att vattenlösligheten och den långa livslängden gör att man t ex i USA i mellanvästern hittar neonikotinoider i vatten i för vattenorganismer mycket skadliga halter (40-250 µg/L) redan före vegetationssäsongen. Nivåer på >140 µg/L i vattnet är direkt dödande för bin. Undersökningar av vattenpussar i jordbruksmarker i Canada (Samson-Robert et al 2014) gav liknande indikationer och att halterna var skadliga för bin. En undersökning av ytvatten från 9 länder spridda över Jorden (Morrissey 2015) avslöjade att genom-snittliga halter som överskred rekommenderade toxicitetsvärden för känsliga vatten-levande insekter (0,2 - 0,035 µg/l som maximivärden vid kortsiktig resp. kronisk exponering) fanns i 74 - 80% av undersökta vatten. Detta kan globalt ha stor negativ betydelse för vattenekosystemens näringskedjor på både kort och lång sikt.

- att 54% av i USA sålda trädgårdsplantor kan hålla halter av ämnena (11-1500 µg/kg) som är direkt dödande för honungsbin (Friends of the Earth, 2014).

- Woodcock et al (2017) gjorde övertygande fältförsök i Ungern, Tyskland och Storbrittannien med och utan neonikotinoider i höstraps och fann tydliga bevis på dålig övervintring och lägre reproduktion hos såväl honungsbin som två vildbi-arter redan vid mycket låga rester av medlen.

- John F. Tocker (2018) ger en bra översikt över användningen av neoniks i USA åren 1992-2016 och beskriver de potentiella effekterna på hela naturen på ett utmärkt sätt.

FÅGLAR OCH DÄGGDJUR INKL. MÄNNISKA

Den amerikanska fågelföreningen har gett ut en diger sammanställning av kända effekter på fåglar av neonikotinoider (American Bird conservancy, 2013). De klarlägger tydligt de ekologiska konsekvenserna av neonikotinoider pga deras långvariga uppträdande, spridning i näringskedjorna och starka påverkan på nervsystemen på alla insekter. De konstaterar stora effekter, är rädda för ännu större och kräver generellt förbud mot denna typ av ämnen. En rapport (Hallmann et al 2014) påvisar negativa korrelationer mellan halten av neonikotinoider i vatten och förekomsten av flera fågelarter. De tolkar detta som att insektsfödan för fåglarna minskat så starkt att fåglarnas antal påverkas.   

Problemet avseende däggdjur är att gifteffekterna inte uppträder av den ursprungliga substansen utan av dess nedbrytningsprodukter, vilka uppträder sekundärt vid matsmält- ning. Tydliga effekter har studerats på möss. En bra översikt över neonikotinoid- problemet ges på engelska i Wikipedia (http://en.wikipedia.org/wiki/Neonicotinoid).

Studier av Kimura-Kuroda et al (2012) indikerar att skador på unga däggdjurshjärnor kan uppträda och i dec. 2013 framförde EFSA önskemål om förtydligande studier i detta avseende, då påverkan hos barn särskilt avseende minnesfunktioner kan riskeras.

Nästa problem har därför blivit tveksamhet rörande de höga maximalt tillåtna halter (MRL= maximum residue level) i födoämnen som EU och Sverige tillämpar avseende neonikotinoider (EFSA 2013). Imidacloprid tillåts i halter om 50-5000 µg/kg. Högst i vinbär, hallon, björnbär och liknande med 5000 µg/kg. I citrusfrukter, vindruvor och jordgubbar tillåts värden på 1000 µg/kg, liksom i många andra sorters bär, medan i äpplen och de flesta andra större frukter tillåts 500 µg/kg. Lägst värden tillåts i sädesslag och kött. I honung tillåts 50 µg/kg. Då ska man komma ihåg att bin påverkas negativt redan av 5-6 µg/kg i födan och letala effekter kan uppträda redan vid 50 µg/kg. Det borde alltså inte kunna finnas honung med 50 µg/kg.

MRL för thiacloprid i citrusfrukter och de flesta andra frukter är 20 µg/kg, men i äpplen, päron och körsbär tillåts 300 µg/kg och i jordgubbar upp till 1000 µg/kg.

Alla nervgifter är potentiella hot mot oss själva och särskilt ska uppmärksamheten riktas mot foster. Det är under fosterutvecklingen som störst risk för påverkan av hjärna och nervsystem föreligger. Amerikanska studier (Shelton et al 2014) indikerar flera sjukdomars koppling till barn som fötts i jordbruksområden där nervgifter används. Särskilt har man pekat ut autism.

SKADEUTVECKLING UTOMLANDS

1994-1996 uppstod plötsligt hög bidödlighet i Frankrike och biforskarna kunde snabbt identifiera den nya neonikotinoid-användningen på solrosfrön som orsak. Innan man lyckades driva igenom ett förbud blev det under många år stora förluster för biodlarna i Frankrike, vilket finns väl beskrivet i litteraturen (Schacker 2008). Det som belystes av franska forskare var hur neonikotinoiden imidakloprid och det snarliknande ämnet fipronil, vid mycket låga koncentrationer påverkade bisamhällen av det europeiska honungsbiet genom subletala effekter som gjorde att bina bl a förlorade sin orienterings-förmåga. De flög ut men kom aldrig tillbaks till kupan, för deras navigeringsförmåga hade störts. I andra fall försvann instinkten att samla föda eller att mata ynglet.

Många laboratorieförsök utfördes som direkt visade allvarliga effekter av icke-dödliga doser av neonikotinoider. Dessa låg till grund för beslut mot imidacloprid- och fipronil-användning i solrosor, raps och majs i Frankrike från år 2000 resp. 2004. Förbudet ledde till att efter 2005 har denna typ av bidödsproblematik i huvudsak försvunnit i Frankrike. Liknande beslut har sedermera tagits i Tyskland, Italien och Slovenien. Denna bakgrund, liksom hur man i USA vägrat tro på de franska rönen, är utomordentligt väl beskriven av Schacker (2008). De samtidiga problemen med varroakvalstret har dessvärre gjort att bilden blivit ännu mer komplex, särskilt som kvalstren blivit immuna mot de specifika gifter som använts mot dem av många obetänksamma biodlare.

USAs stora bidöd, där under åren 2007-2013 dog ca 10 miljoner bisamhällen, kan med mycket stor sannolikhet förklaras av allt för flitig gift-användning. I princip alla grödor behandlas med olika för insekter giftiga ämnen. Det gäller inte minst i mandelträds-odlingarna där neonikotinoider används flitigt och bisamhällena slås ut på löpande band. En stark ökning i användningen av IMD i USAs olika delstater från 2004 var starkt korrelerad till rapporteringen av CCD (Colony Collapse Disorder)  enligt Schacker (2008). Problemen uppträder ofta efter 1-2 år. Vintern 2012/13 var den med störst död bland bisamhällena; man räknade då med över två miljoner döda bisamhällen. Mandel-trädsodlarna kunde för första gången inte få tag i tillräckligt många bisamhällen. Orsaken var att bisamhällena var små, sjuka och hade dålig utveckling. Man kunde misstänka kronisk förgiftning. Bakom ligger givetvis också det rationella odlings-systemet i USA, där man i landskapet inte lämnar kvar några arealer med vilda växter utan bina förflyttas till olika grödor och får under väntan på en ny gröda stå i sterila marker med dåligt drag.

En film från USA speglar dock att insikten om neonikotinoidernas skadeverkningar verkligen skjutit fart (https://www.youtube.com/watch?v=i97o0slqv-s) och filmen "Inte bara honung" (https://www.youtube.com/watch?v=FS_EEz8ndkk) ger också stöd för misstankarna mot neonikotinoiderna.   

Bidödsrapporter kom även från många europeiska länder som ännu inte infört restriktioner. Ser man till den ökade användningen av betat utsäde på raps, majs och sockerbetor i Sverige så verkar det ofrånkomligt att fler och fler bisamhällen även här skulle drabbas.

Lu et al (2014) rapporterar ett försök där man fått bidöd efter vintern i merparten av de samhällen som fått låga doser neonikotinoider i sockerlösning.

Under hela 2000-talet har påpekanden om minskande insektförekomst påtalats av många, inte minst av oss bilister som minns alla flygande insekter på kvällarna som krockade med lampor och vindrutor.

2021 gjordes en utmärkt film av franska forskare/filmare, som i svensk version heter: MASSMORDET PÅ INSEKTERNA. Den kan ses på svtplay.se fram till 2024.

https://www.svtplay.se/video/36215085/massmordet-pa-insekterna.

Upp

UTVECKLINGEN I SKÅNE

Undertecknad hade 2014 mer än 37 års erfarenhet av biodling i liten skala (upp mot 15 samhällen) och jag hade aldrig upplevt motsvarigheten till det som jag beskriver nedan. 2011 års sommar och höst, men ännu mer markerat under hösten 2012 och med fortsättning under hösten 2013, uppstod problem i mellersta Skåne med bisamhällen på följande sätt:

1. Problem att få parade drottningar i nya bisamhällen (avläggare) blev mycket vanligt, vilket sällan inträffade förr. Nu kunde drottning på drottning dras upp i ett samhälle, men det fanns efter parningsveckan inte längre någon drottning kvar. Hon flyger ut några dagar för parning och brukar vara äggläggande efter ytterligare en vecka. Nu bara försvann hon och nya försök med tillsättning av nya drottningceller eller yngelramar från annat samhälle gjordes, ibland med lyckat resultat, men alltför ofta förgäves. Att en drottning försvinner vid parningsflykt kan inträffa, men är ganska sällsynt. Nu inträffade samma sak gång på gång på samma sätt i flera olika avläggare. Under 2013 visade drottningodlingen även på många icke kläckta viseceller; långt gången utveckling till nästan färdig drottning, men hon kröp inte ut. Men i flertalet fall försvann utkrupna och till synes friska drottningar, troligen under parningsflykt. Något var definitivt fel. Under  2014 var situationen helt klart bättre.

2. Den starkaste indikationen på att neonikotinoider var med i spelet uppstod i två samhällen under hösten 2011 och uppträdde i flera samhällen under senhösten 2012 och i några samhällen 2013/2014. Ett samhälle dog ut redan under oktober 2012, ett annat under november/december 2013. Vid den årliga behandlingen med oxalsyra mot varroakvalstret, som görs i början av november månad, såg jag att från början mycket starka samhällen helt plötsligt reducerats till en mycket liten mängd. I ett samhälle, som i augusti/september vid inmatning var mycket starkt, fanns i början av november inte ett enda levande bi kvar.  Där kunde ses ett tiotal döda på golvet och ett tjugotal icke utkrupna bin som låg döda kvar inne i täckta vaxceller, helt tydligt därför att de inte orkat bita sig ut när bikupans övriga medlemmar försvunnit, temperaturen har sjunkit och vaxet har blivit för hårt för dem att bita sig ut. Bikupans golv var i övrigt rensopat och 9 biramar var nästan helt fyllda med inlagrad honung och foder. Gula pollenceller (indikerande raps) fanns runt tömda yngelceller på två ramar i centrum. Storleken på flera andra från början mycket starka samhällen indikerade att de skulle få svårt att övervintra. De dog också under vintern 2012/2013. Något motsvarande hade aldrig tidigare hänt mig. Men nu hade jag haft vårraps på 1 km avstånd. Det var absolut inte foderbrist, kyla eller varroa som satte stopp för dem. Kontroll av varroa på våren med myrsyra visade inget nedfall i de levande samhällena. De två samhällen i bigården som fortfarande var starka var de som jag egentligen inte ville avla på; de hade inte varit särskilt produktiva under året och var något stingsliga. Men de hade klarat vintern bra och hade mängder med foder kvar. Den kalla vintern hade hållit tillbaka foderför-brukningen.

3. En biodlare från Flyinge redovisade våren 2012 förlust av 6 av sina 7 bisamhällen på ett för honom mycket märkligt sätt. I kuporna saknades bin, men de hade ramarna fyllda med honung/foder! Han hade likaså 35-årig erfarenhet av biodling och hade aldrig upplevt detta. Han hade haft vårraps blommande i juli månad 2011 på bara 200 m avstånd. Det var helt klart mycket likartat det som hänt mig. En granne, lantbrukare i Hurva, fick alla sina 5 bisamhällen utslagna under vintern 2011/2012, men han fick besked av någon utomstående om att det inte kunde vara gifter utan handlade om varroa-kvalstrets bieffekter. Men sannolikt var det inte varroa, utan den betade och besprutade vårrapsen som han hade på ca 500 m avstånd. Under vintern 2012/13 dog 2 av de 3 nystartade.

4.  En annan biodlare, tillika bitillsyningsman, hade flyttat 14 samhällen ut på vårraps och alla hade vid oxalsyra-behandlingen i november 2012 bara en liten klump bin kvar. I december var ett redan utdött och till våren 2013 var 10 av dem utslagna. Hans bedöm- ning var: ”Aldrig mera vårraps”! 

Efter anmodan om rapporter om dålig övervintring, små bisamhällen och mycket foder kvar, har jag från Skåne fått inrapporterat likartade förluster från ytterligare 13 biodlare. Samtidigt har ett par biodlare meddelat att de haft vårraps i närheten och att bina har övervintrat ganska bra, vilket givetvis reser frågetecken. Annars har det varit odlare i de mest avlägsna skogsbygderna som rapporterat bäst övervintring.

Många är de mycket erfarna drottningodlare som klagat över förlust av drottningar och bin som "rensat bort sig själv". Men i april 2018 kunde tilläggas att efter 2014 hade inte ett enda samhälle av mina 15 invintrade dött under vintern för mig. Förbudet mot de tre starkaste nervgifterna inom EU hade haft effekt.

RAPPORTER FRÅN ÖVRIGA SVERIGE

Efter redovisning av våra mellanskånska erfarenheter har flera biodlare hört av sig och meddelat exakt samma beteende; fem biodlare i Östergötland och en på Gotland har haft stora fält med vårraps eller majs i närheten och fått bisamhällen utslagna, en i Västman- land har haft vårraps och rapporter från SBRs medlemmar visar rekordstora förluster på mer än 25% i genomsnitt. Beteendet har ofta varit att bina bara försvunnit eller gått ner ovanligt starkt i styrka redan på hösten och därför inte klarat övervintringen. På Gotland påpekas också problem med drottningarna. De som inte haft raps eller majsodlingar i sin närhet har å andra sidan redovisat att de fått mycket starka samhällen som övervintrat bra, om de inte haft varroa att skylla på.

I Bitidningen fanns sedan januari 2012 upprepade artiklar i ämnet och krav restes från SBR på definitivt förbud mot de giftigaste neonikotinoiderna. Dessvärre är alltså den absoluta bevisföringen mycket komplicerad, eftersom ämnena används i lite olika kombinationer med andra biocider och det verkar vara just kombinationer, kanske främst med fungicider, som är farligast.

JORDBRUKSVERKETS FÖRSÖK 2013-2014

Jordbruksverket påbörjade under sommaren 2013 ett tvåårigt fältförsök i Skåne med 96 bisamhällen, fördelade på 8 områden med vardera 6 bisamhällen intill vårraps behandlad med clothianidin, samt 8 områden som kontrollområden där neonikotinoider inte skulle användas inom en 3 km radie från de 48 bisamhällena. Dessa kontrollområden var svåra att finna i Skåne varför även Halland och Blekinge måste utnyttjas. I försöksområdena mättes och studerades såväl honungsbin som humlor, solitära bin och andra insekter, samt togs prover på jord, bin och växternas pollen och nektar. Forskningen genomfördes i regi av Jordbruksverket med forskare från Lunds Universitet och Sveriges Lantbruks-universitet.

Förhoppningen var att resultaten skulle bli entydiga, och det blev de vad gäller humlor och solitärbin (Rundlöf et al 2015). Men vad gäller honungsbina fanns flera komplicer-ande faktorer. Ett grundläggande fel och problem var att man inriktade sig på hantering av bisamhällena i endast en låda, med bortplockning av fyllda ramar när bina blev för många. Detta visade sig vara otillräckligt under den enormt fina sommaren 2013. Det blev svärmning i 16 samhällen. Sedan flyttade man bort till bättre områden efter tre veckor. Neonikotinoider visade sig föreligga i potentiellt skadliga halter i de behandlade vårrapsområdena, men dessvärre även i några kontrollområden. Resultaten visade dock entydigt att humlor och solitärbin är klart utsatta för klotianidin i vårrapsen; 85% sänkning av humlesamhällenas utveckling och ingen överlevnad alls av de solitärbin som testades i försöket.

Humleresultaten stämde bra med de laborativa försök som utförts tidigare med matning av humlor med mycket låga koncentrationer av neonikotinoider. Därför kan man förut-sätta att även många honungsbin uppfört sig så som visats i laborativa försök, dvs att de tappat orienteringssinne och flugit bort sig. Men med den begränsning av exponer-ingstiden och den rehabilitering som skedde efteråt i renare miljö kunde bisamhällena klara sig. Man skulle vilja se verkligheten ännu bättre; dvs att bisamhällena som studerades fick stå på samma plats där de först blev exponerades för imidakloprid-behandlad höstraps i maj och sedan klotianidinbehandlad vårraps i juni. Så var fallet för de tidigare bekrivna samhällena i Rolsberga och Hurva i Skåne. 

Vad gäller patogena effekter (kvalster, bakterier, virus, svamp) gjordes provtagning avseende honungsbina enbart på äldre fältbin och knappast på bin som fötts upp på vårrapsens pollen och nektar. Dessutom omfattade proverna bara 100 bin. Detta tillsammans med svärmingarna ledde till svårigheter att tolka resultaten avseende patogena effekter (se kritik på annan sida).

SLUTSATSER

Situationen med användning av gifter där pollinerande insekter exponeras kan utvecklas till katastrof inte bara för biodling och för pollineringen av grödor utan för hela naturen. Om kunskapen anses otillräcklig vad gäller hur honungsbiet påverkas av dessa syste-miska gifter, så är den inte mycket bättre vad gäller övriga 290-talet humlor och bin i Sverige, påverkan på andra insekter, på våra fågelpopulationer och däggdjur inklusive människan själv. Vilda bin är utomordentligt viktiga pollinatörer och alla kunniga ento-mologer vittnar om att vilda bin blir färre. Landskapets utarmning vad gäller biotoper är förvisso starkt negativ, men gifterna bidrar. Det behövs ännu mer kunskap och fler verklighetstrogna försök för att studera vildbin och deras hälsa, liksom många andra insekter. Detsamma gäller alla insektätande fåglar och däggdjur.

Det finns inga i dagsläget använda insektsmedel som är giftigare för bins nervsystem än imidakloprid, thiamethoxam, clothianidin och fipronil. Redan med nuvarande kunskap är det därför högt på tiden att ta definitivt beslut mot denna typ av systemiska gifter i odlade grödor. Ett definitivt förbud inom EU togs också 2018 mot att använda de tre förstnämnda i grödor med blommor som drar insekter. De får bara användas i växthus.

Skulle förbudet hävas inom EU uppkommer frågan vem som tar ansvar för den succe- ssiva förgiftningen av naturen? Bayer, Syngenta och BASF som tillverkar medlen vill bara sälja produkter och tjäna pengar, men måste också bevisa medlens ofarlighet för andra än de organismer som ska träffas. Ytterst är det i Sverige sedan Jordbruksverket, Miljödepartementet och Kemikalieinspektionen som ska känna ansvar för användningen inom landet.

REFERENSER

American Bird Conservancy, March 2013. The Impact of the Nation’s Most Widely Used

Insecticides on Birds. Written by Dr. Pierre Mineau and Cynthia Palmer.

Blacquière et al. 2012. Neonicotinoids in bees: a review on concentrations, side-effects and risk assessment. Ecotoxicology, May, 21(4): 973–992.

Colin, M.E. et al 2004. A method to quantify and analyse the foraging activity of honey bees; relevance to the sublethal effects induced by systemic insecticides. Arch. Environmental Contamination Toxicology 47:387-395.

EFSA (European Food Safety Authority), 2013.  The 2010 European Union Report on Pesticide Residues in Food. EFSA Journal 2013;11(3):3130 (808 sidor).

FAO, 1999. Pesticide residues in food - 1999. Report of the Joint Meeting of the FAO Panel of Experts on Pesticide residues in Food and the Environment and the WHO Core Assessment Group. FAO Plant Production and Protection Paper (153). pp. 531–602. 1999.

Friends of the Earth, 2014. Gardeners Beware: Bee-Toxic Pesticides Found in “Bee-Friendly” Plants Sold at Garden Centers Nationwide.

Gill, R.J., Ramos-Rodriguez, O. & Raine, N.E. 2012. Combined pesticide exposure severely affect individual - and colony - level traits in bees. Nature, Vol. 491:108-108, November 1, 2012.

Girolami, et al. 2009. Translocation of Neonicotinoid Insecticides From Coated Seeds to Seedling Guttation Drops: A Novel Way of Intoxication for bees. Journal of Economic Entomology, Vol. 102,5: 1808-1805. Entomological Society of America.

Hallmann, C.A., Foppen, R.P.B., van Turnhout, C.A.M., de Kroon, H. and Jongejans, E. 2014. Declines in insectivorous birds are associated with high neonicotinoid concentrations. Nature (2014) doi:10.1038/nature13531.

 

Henry L et al, 2012. A common Pesticide Decreases Foraging Success and Survival in Honey Bees.  Science, 20 April 2012, Vol. 336, 6079: 348-350.

Hopwood, J. et al, 2012. Are neonicotinoids killing bees? A Review of Research into the Effects of Neonicotinoid Insecticides on Bees, with Recommendations for Action. The Xerces Society for Invertebrate Conservation, Portland USA. 32 pp.

Iwasa, Takao, Naoki Motoyama, John T. Ambrose and R. Michael Roe, 2004. Mechanism for the differential toxicity of neonicotinoid insecticides in the honey bee, Apis mellifera. Crop Protection 23:371–378.

Kimura-Kuroda, J.,  Y. Komuta, Y. Kuroda, M. Hayashi, H. Kawano 2012. Nicotine-Like Effects of the Neonicotinoid Insecticides Acetamiprid and Imidacloprid on Cerebellar Neurons from Neonatal Rats. DOI: 10.1371/journal.pone.0032432

Lu, C., Archal, K.M.W. and Allahan, R.A.C. 2014. Sub-lethal exposure to neonico-tinoids impaired honey bees winterization before proceeding to colony collapse disorder. Bulletin of Insectology 67(1):125-130. ISSN 1721-8861.

Morrissey, C. A., Mineau, P., Devries,  J. H., Sanchez-Bayo, F., Liess, M., Cavallaro, M. C., Liber, K. 2015. Neonicotinoid contamination of global surface waters and associated risk to aquatic invertebrates: A review. Environment International 74:291-303.

Pisa, L W, Amaral-Rogers, V, Belzunces, L P, Bonmatin, J M, Downs, C A, Goulson, D, Kreutzweiser, D P, Krupke, C, Liess, M, McField, M, Morrissey, C A, Noome, D A, Settele, J, Simon-Delso, N, Stark, J D, Van Der Sluijs, J P, Van Dyck, H and Wiemers, M, 2015. Effects of neonicotinoids and fipronil on non-target invertebrates. Environmental Science and Pollution Research, 22 (1). pp. 68-102. ISSN 0944-1344.

Rundlöf, M., Andersson, G.K.S., Bommarco, R., Fries, I., Hederström, V., Herbertsson, L., Jonsson, O.,  Klatt, B.K., Pedersen, T.R., Yourston, J. & Smith, H.G. 2015. Seed coating with a neonicotinoid insecticide negatively affects wild bees. Nature 521: 77-80.

Samson-Robert, O., Labrie, G., Chagnon, M. and Fournier, V. 2014. Neonicotinoid-Contaminated Puddles of Water Represent a Risk of Intoxication for Honey Bees

Plos One, Dec. 01, 2014. DOI: 10.1371/journal.pone.0108443

Schacker, M. 2008. A Spring without Bees. How Colony Collapse Disorder Has Endangered Our Food Supply. The Lyons Press, Guilford, Connecticut, USA. 292 pages (includes most of the first reports from France).

Schneider CW, Tautz J, Grünewald B, Fuchs S, 2012. Tracking of Sublethal Effects of Two Neonicotinoid Insecticides on the Foraging Behavior of Apis mellifera. PLoS ONE 7(1): e30023. doi:10.1371/journal.pone.0030023.

Shelton, J F., E. M. Geraghty, D. J. Tancredi, L. D. Delwiche, R. J. Schmidt, B. Ritz,

R. L. Hansen and I. Hertz-Picciotto, 2014. Neurodevelopmental Disorders and Prenatal Residential Proximity to Agricultural Pesticides: The CHARGE Study. Environmental Health Perspectives, June 23, 2014.

van der Sluijs, J P, Amaral-Rogers, V, Belzunces, L P, Bijleveld van Lexmond, M F I J, Bonmatin, J-M, Chagnon, M, Downs, C A, Furlan, L, Gibbons, D W, Giorio, C, Girolami, V, Goulson, D, Kreutzweiser, D P, Krupke, C, Liess, M, Long, E, McField, M, Mineau, P, Mitchell, E A D, Morrissey, C A, Noome, D A, Pisa, L, Settele, J, Simon-Delso, N, Stark, J D, Tapparo, A, Van Dyck, H, van Praagh, J, Whitehorn, P R and Wiemers, M, 2015. Conclusions of the Worldwide Integrated Assessment on the risks of neonicotinoids and fipronil to biodiversity and ecosystem functioning. Environmental Science and Pollution Research, 22 (1). pp. 148-154. ISSN 0944-1344

Soderlund, D. M. 2012. Molecular mechanisms of pyrethroid insecticide neurotoxicity: recent advances. Archives of Toxicology 2012, 1-17.

Tocker, J. F. 2018. Why it’s time to curb widespread use of neonicotinoid pesticides

June 26, 2018 11.39am BST .

Whitehorn PR et al, 2012. Neonicotinoid Pesticide Reduces Bumble Bees Colony Growth and Queen Production. Science, 20 April 2012, Vol. 336, 6079:351-352.

Woodcock, B A, Bullock, J M, Shore, R F, Heard, M S, Pereira, M G, Redhead, J, Ridding, L, Dean, H, Sleep, D, Henrys, P, Peyton, J, Hulmes, S, Hulmes, L, Sárospataki, M, Saure, C, Edwards, M, Genersch, E, Knäbe, S & Pywell, R F, 2017. Country-specific effects of neonicotinoid pesticides on honeybees and wild bees, Science, VOL 356, ISSUE 6345, DOI: 10.1126/science.aaa1190, published online 29 June 2017.

Yang, E.C; Chuang, Y.C; Chen, Y.L. & Chang, L.H. 2009. Abnormal foraging behavior induced by sublethal dosage of imidacloprid in the honey bee (Hemenoptera: Apidae). Journal of Economic Entomology. Vol. 101, 4:1743-1748. Entomological Society of America.

Upp

 

BILAGA 1. ANVÄNDNINGEN AV NEONIKOTINOIDER I SVERIGE (2015)

På Kemikalieinspektionens hemsida kan man hitta preparat som har neonikotinoider som aktiv substans. Nedan finns de flesta använda i Sverige uppräknade och de gulmarkerade är de som kan bedömas farligast för bin. Tillverkningsföretag står inom parentes efteråt. 

IMIDAKLOPRID (IMD) och TIAMETOXAM är oerhört starka nervgifter för insekter och tillsammans med KLOTIANIDIN de giftigaste kända för bin. Vissa av preparaten förbjöds 2013/2014. Mindre giftigt är TIAKLOPRID, men det används mycket ofta som komplement till IMD-betat utsäde och kan då bli droppen som ”får bägaren att rinna över”. ACETAMIPRID är ett fjärde godkänt neonikotinoidpreparat med kortare nedbrytningstid, men som också används som komplement till IMD-betat utsäde när det som TIAKLOPRID används på blommande grödor. KLOTIANIDIN är förbjudet att beta med i Sverige, men användes ändå fram till 2013 genom att utsäde (främst vårraps) skickades för betning till Bayer i Tyskland, returnerades och såldes i betat skick!

Chinook FS 200, med 100g IMD/L, används för betning av oljeväxtutsäde. (Bayer AB)

Förbjudet sedan 2013 i Sverige.

Confidor WG 70, med 70% IMD, används mot skadeinsekter i odlingar av prydnadsväxter i växthus samt i odlingar av tomat, gurka och paprika i växthus genom droppbevattning. (Bayer AB). Tillåtet.

Gaucho WS 70, med 70% IMD i pulverform, används för betning av sockerbetsutsäde. Förpackning till utsäde som betats med bekämpningsmedlet skall förses med följande varningstext: "Farligt vid förtäring. Använd lämpliga skyddskläder och skyddshandskar vid hantering av utsädet. Betat utsäde är giftigt för fåglar. Samla omedelbart upp spill.” (Bayer AB). Tillåtet.

Kohinor 70 WG, med 70% IMD i granulat, används mot insekter vid odling av prydnadsväxter m m i växthus, på samma sätt som Confidor WG 70 ovan. (Bayer AB)

Förbjudet sedan 2014.

Maxforce  Myregranulat, med 0,05% IMD i granulat, används mot myror på uteplatser och omkring byggnader. (Bayer AB). Har utgått.

Maxforce White IC, som 2,15% IMD-pasta, används mot kackerlackor inomhus. (Bayer AB). Tillåtet.

Merit Forest WG, som 70% IMD i vattenlösligt granulat, används mot insektsangrepp på obarkat virke och mot skadeinsekter på barrträdsplantor. ”Barrträdsplantor får endast behandlas centralt i plantskola, vid maskinell plantering eller vid efterbehandling av planterade plantor. Bar-rotsplantor skall rinna av före säckning. Tillse att fåglar inte utsätts för medlet.” (Bayer AB). Tillåtet.

Merit Turf, som 0,5% IMD-granulat, används mot larver av trädgårdsborre och harkrank på golfbanor och idrottsanläggningar belagda med gräs. Efter spridning måste produkten vattnas ner med 5-10 mm vatten. (Bayer AB). Tillåtet.

Myrr Extra, som 0,05% IMD-granulat, används mot myror på uteplatser och omkring byggnader. (Bayer AB). Tillåtet.

Prestige FS 370, med 10,5% IMD och 22% Pencykuron i lösning, används mot svampsjukdomar och  skadeinsekter i odlingar av potatis genom betning av utsädet i samband med sättning eller utsortering från lagerhus. Användning ska ske minst 100 dagar före skörd. (Bayer AB). Tillåtet.

Provado Compact, med 2,6% IMD i vattenlöslig tablett, används mot skadeinsekter på krukväxter inomhus.(Bayer AB). Förbjudet sedan dec. 2013 i Sverige. 

Provado Insektspinnar, med 2,5% IMD på impregnerad stav, används mot skadeinsekter på krukväxter. (Bayer AB).B). Förbjudet sedan dec. 2013 i Sverige.

Provado Insektsspray Plus, med 0,025% IMD och 0,05% Metiokarb i lösning, används mot skadeinsekter och spinnkvalster på prydnadsväxter inomhus och i växthus. (Bayer AB). Förbjudet sedan dec. 2013 i Sverige.

Quick Bayt, som granulat med 0,5% IMD, används mot flugor i djurstallar. Medlet bör läggas ut så att husdjur inte kan komma åt det. (Bayer AB). Tillåtet.

Warrant 700 WG, som 70% IMD i vattenlösligt granulat, används mot skadeinsekter på prydnadsväxter i växthus och mot skadeinsekter i odlingar av tomat, gurka och paprika i växthus genom droppbevattning. (Cheminova A/S). Tillåtet.

Cruiser SB, med 48% TIAMETOXAM i emulsion, används mot skadeinsekter vid odlingar av foder- och sockerbetor genom betning av utsäde. Dock endast för betning vid sluten industriell anläggning. Giftigt för bin. (Syngenta). Tillåtet.

Agita 10 WG, med 10% TIAMETOXAM som vattenlösligt granulat, används mot flugor i djurstallar. Medlet får inte spridas så att djur, foder eller livsmedel kommer i kontakt med medlet. Av bruksanvisningen ska framgå att medlet är giftigt för bin. (Novartis Healthcare). Tillåtet.

Biscaya OD 240, med 240g TIAKLOPRID/L i dispersion, används mot skadeinsekter i odlingar av raps, rybs och potatis. Kan enligt Bayer användas i blommande grödor. (Bayer AB). Tillåtet.

Calypso SC 480, med 480 g TIAKLOPRID/L i suspensionskoncentrat, används mot skadeinsekter i odlingar av jordgubbar på friland. Behandling av jordgubbar får ej ske senare än 3 dagar före skörd. Används även mot skadeinsekter i fruktodlingar av äpple, päron, plommon och körsbär. Behandling av frukt får ej ske senare än 14 dagar före skörd. (Bayer AB). Tillåtet.

Mospilan SG, med 20% ACETAMIPRID som vattenlösligt granulat, används mot skadeinsekter i odlingar av äpple, päron, körsbär, raps, rybs, potatis, sallat på friland samt i prydnadsväxter. Behandling får ej ske senare än 14 dagar före skörd av äpple, päron, körsbär och sallat. Behandling av raps och rybs får ej ske efter blomning. Behandling i potatisland får inte ske senare än 3 dagar före skörd. (Nisso Chemical Europe GmbH). Tillåtet.

Elado innehåller KLOTIANIDIN i hög koncentration. Det finns inte i Kemikalie-inspektionens lista varför det är svårt att hitta information om medlet. Det används för betning av vårraps i storleksordningen 20-25 ml per kg utsäde, vilket görs i Tyskland och betat utsäde returnerades fram till 2013 till Sverige. (Bayer AB). Ej tillåtet i Sverige.

 

Upp !