Pollinatörers ekosystemtjänst

Referat Bengt Nihlgård

Den 15 april 2013 besöktes Wowragården (Södra Sallerup) i Malmö där kommunen och Malmöortens biodlarförening kallat till informationsmöte. 25 biodlare hade infunnit sig.

Håkan Andersson, biolog från Linköping, talade om främst insekter som pollinerar växterna och som därmed utför vad man kallar en ”ekosystemtjänst”. Främst berättade han givetvis om bin, men även om blomflugor, fjärilar och skalbaggar.

Ekosystemtjänster kan vara korspollinering som är helt nödvändig för de flesta växter och i de flesta andra fall medför större frukter av de grödor vi odlar, t ex av raps, äpplen, blåbär, vinbär. 70% av världens odlade grödor kräver pollinering. Ekosystemtjänst kan också vara t ex vattnets rening i våtmarker, maskarnas nerdragning av växtmaterial i marken vilket höjer markens näringskapacitet osv. Tyvärr blir allt fler av naturens pollinerare allt ovanligare. Orsaken är fr a den homogenisering av landskapet som vi orsakat de senaste 50-60 åren.

Bin innefattar 296 arter i Sverige och indelas grovt i 6 grupper; korttungebin, grävbin, vägbin, sommarbin, buksamlarbin och långtungebin. Vårt honungsbi hör till den senare gruppen och är det enda biet som är socialt och lever i stort samhälle. Tidiga på våren är sälgsandbi, vårsidenbi och det parasiterande sälggökbiet. Åkerhumlan med svartbandad bakkropp lever i sandiga jordar och är där ganska vanlig.

Bina minskar idag därför att t ex slåtterängar, öppna diken och naturbetesmarker har försvunnit och ersatts av stora åkermarker, gödslade gräsvallar, homogena skogar osv. Längs vägkanterna slås ofta vegetationen innan blommorna hunnit sätta frön varför många värdväxter försvinner. Trätapetserarbiet behöver grov död ved, helst i solbelyst miljö. Långhornsbiet (med antenner lika långa som kroppen) behöver ärtväxter för sin överlevnad och dessa blir allt ovanligare i naturen, mycket pga kvävenedfallet. Vialsandbiet kräver många exemplar av enbart gökärt för att överleva och det är inte lätt att finna idag.

Praktbyxbiet vill ha sandiga jordar med mycket fibblor, väddsandbiet vill ha stora gruppen av åkervädd eller ängsvädd. Småfibblebiet är också beroende av fibblor av olika slag och hanarna bor ofta i själva blomman i väntan på besökande honor.

Fransgökbiet parasiterar på märgelsandbiet som i sin tur kräver hallon och lerblandade sandjordar för sitt livsuppehälle.

Bland fjärilar behandlades främst dagfjärilar, eftersom de flesta av dessa besöker blommor för nektarsugande. Eftersom de också är ganska håriga för de lätt med sig pollen från blomma till blomma. Kaprifol och nattvioler nämndes som typiska blommor som främst pollineras av fjärilar. Nässelfjäril är den första som flyger på våren och den har övervintrat som vuxen. Amiralfjäril och tistelfjäril är långväga flyttare som flyger över Östersjön till Sydeuropa. Bastardsvärmare och dagsvärmare betraktas som mindre vanliga. Särskilt svartfläckig blåvinge nämndes som exempel på en art som utnyttjar myror för uppfödning av sina larver. Fjärilarnas biotoper, med krav på blomsterrika ängar, är inte vanliga idag. T ex violer och blåklockor blir ovanligare. Apollofjärilen har blivit allt ovanligare ända sedan 50-talet och är idag sällsynt. Den kräver blomsterrika hällmarker, som idag ofta har planterats med skog eller vuxit igen av sig självt. Försurning, klimatförändring, kvävenedfall diskuterades också som orsaker.

Bland skalbaggarna nämndes långhorningar med t ex blombockar, men även humlebaggen som i sin färgteckning något liknar en bandad humla. Även guldbaggar är vanliga i blommor. Alla äter främst det proteinrika pollenet och utnyttjar mindre sällan nektar.

Blomflugorna är mycket vanliga nektarsugare och också viktiga pollinerare. De har ganska lång tunga, men äter även pollen och många av deras larver äter mycket bladlöss. De är vanligast på högsommar och höst och övervintrar i många olika miljöer beroende på art; i murken ved, i gamla insektsbon i marken där de lever av avfall osv. Slamflugans larv övervintrar i dyiga bottnar i vattendrag. Den har ett långt andningsspröt i ena änden. Vissa blomflugehanar kan hävda revir. Getingflugan liknar en geting, men speciellt hanarna har mycket långa antenner. Bland insekterna förekommer det att man efterliknar andra arter för att man ska verka farlig (= mimikry). Att efterlikna getingar är således mycket vanligt och är särskilt vanligt hos blomflugorna. Humleblomflugan är ett annat exempel på en art som kan efterliknar humlor i sin färgteckning, olika sorters humlor beroende på vilken som är vanligast i dess miljö.  Blomflugorna vill ha artrika och varma skogsbryn, död ved, gamla träd m m. Hoten mot dem är igenväxning eller intensiv betning som gör att blommorna inte ens hinner slå ut.

Bland orkidéer finns flugblomster, vars blomma något liknar en hona av en rovstekel (Argogorytes) och som avsöndrar en doft som rovstekelns honor avger. Det gör att hanar försöker para sig med blomman och därvid kan den överföra pollenklumpar mellan blommorna.

Vad kan den enskilde göra?

Man kan plantera blommor av gynnsamma sorter, man kan skapa boplatser som stenrösen, stenmurar, stenplattor på sand, skapa sandplättar, borra hål i träskivor eller högstubbar (3-12 mm i diameter och helst upp mot 10 cm djupa, s k bi-batterier), man kan sätta ut upp- och nervända lerkrukor och död ved kan läggas i deponier m m. Man bör undvika olika sorters gifter (neonikotinoiderna nämndes), som idag är ett stort hot mot alla pollinerare. Skogsbryn bör gynnas med blommor, Nyckelväxter är t ex sälg, fibblor, klintar och väddar, blåklockor, ärtväxter, ljung. För fjärilarna bör särskilt nässlor sparas. Blåeld, cikoria, ljungväxter och getväppling är mycket bra.

Kobete är bättre än får och getter för att gynna mångfalden.

Till sist kan man som viktig uppgift INFORMERA!

                  Vilket härmed är gjort!

                                 Bengt

Upp

Tilbaka till "Om pollinering"

Senast uppdaterad 14-10-09

Bi i lavendelblommor(BN).