SBRs BIHÄLSOKONFERENS, 150308 i SKÄNNINGE

Minnesanteckningar av Bengt Nihlgård

Den 8 mars 2015 anordnade SBR och BF en konferensdag i sina nya lokaler i Skänninge. Konferensen sponsrades genom det svenska projektet Bihälsa, vilket stöttas av Jordbruksverket och Nationella honungsprogrammet.

Sture Käll, som är vise ordförande i SBR, är tillika projektledare för Bihälsoprojektet. Han informerade först om det nya SBR kontoret, Biodlarnas Hus. Det är ett enplanshus som kostat 1,6 miljoner i inköp, men lika mycket och mer i renovering och förbättringar. Man räknade med en nettoutgift för lokalerna på 4 mkr. Här var plats för både personal, Bibutik och en mindre konferenssal för ca 50-60 personer. För att klara inköpet hade man förutom av SBRs eget kapital (från försäljningen av HF) lånat medel. Den tidigare kostnaden för hyra i Mantorp på 200 tusen balanserar och man räknar med att det ska gå med vinst om några år. En trädgård med buskar och biblomster planerades till en kostnad av ca 100 tusen kr, men för denna önskade man få separata bidrag från medlemmarna.  En särskild liten skattkista var ordnad för detta.

I övrigt sa Sture att det diskuteras att Svensk Biavel och Bihälsa ev. ska slå sina påsar ihop och att man för att söka pengar funderat över att söka hos Djurhälsa på Jordbruksverket där penningsumman var större. Men dessvärre var det väl också så att efterfrågan på dessa medel var större.

Preben Kristiansen berättade att lite ekonomiska medel för bihälsoprojekt funnits i många år, men aldrig så mycket som behövts. Man vill gärna ha separata bigårdar för att kunna genomföra bra bihälsoprojekt.

Vad gällde varroa vet man nu att det finns fyra olika Varroa-arter. Vanligast är Varroa destructor som är naturligt förekommande på det asiatiska honungsbiet (Apis cerana) i de norra delarna av Ostasien och förekommer i flera undertyper, varav två av typerna, J-typ och K-typ har anpassat sig till vårt europeiska honungsbi (Apis mellifera). K-typen är numera helt dominerande som skadegörare på detta. Varroa Jacobsonii kommer ursprungligen från de södra delarna av SO-Asien och verkar inte alls ha spritt sig på A. mellifera, vilket man trodde i början, eftersom det var den enda arten man kände till då varroa började sprida sig runt om i världen.

För att behandla mot varroa har man sedan de första fynden i slutet av 70-talet testat mängder med olika motmedel; växtskyddsmedel, organiska syror och ett 150-tal eteriska oljor där tymol blivit vanligast. Vad gäller Apistan märkte man i Italien resistens hos kvalstret redan efter 4 års användning. I Sverige har fr a Ingemar Fries (professor vid Inst. för Ekologi, SLU, i Uppsala) gjort många tester, i början mest med myrsyra som fungerar bra med rätt teknik, men även med spärrboxmetoden och drönaryngelbortskärning. Tymol (som Apiguard) har visat sig kunna sätta spår i honungen (det är vattenlösligt) och man har också märkt att det sätter ner äggläggningen hos drottningen. Även oxalsyra kan ha lite biverkningar, men har mycket god effekt oavsett metod; förångning, sprayning eller droppning. Internationellt har man sedan många år arbetet med integrerad bekämpning av varroa (t.ex. genom den tidigare European work group for integrated varroa control och den nuvarande organisationen COLOSS. Inom dessa försöker man hålla kontroll på angreppen och definiera skadetröskeln i bisamhällena. Man har även börjat testa biologisk bekämpning genom en svamp som går på kvalstret och feromonbekämpning. Genom avel och insemination försöker man även ta fram varroaresistenta bin (VSH), i Sverige genom Bert Thrybom). Det så kallade Bond-projektet på Gotland är ett exempel på projekt från vilka man lärt sig mycket om vilka faktorer som har betydelse för resistens.

Receptet för hållbar varroakontroll är: En lagom effektiv och varierad behandling. Reinvasion från icke behandlade bisamhällen på 1-2 km avstånd kan dock utgöra ett stort problem, så man ska ha koll även på grannens biskötsel.

Lotta Fabricius Kristiansen, naturpedagog och delaktig i Apinordica, berättade om det s k Epilobee-projektet, ett EU-projekt där Sverige, liksom 16 andra av EUs 27 länder, deltar. Projektet håller på att redovisas vad gäller åren 2012-14.  ANSES kallas organisationen i Frankrike som leder projektet. I Sverige slumpades 150 bigårdar ut, varav 50 i Skåne, 68 i Västra Götaland och 32 i Stockholm/Uppsala-regionen. Kravet var 4-6 bisamhällen i varje bigård. Man utbildade 9 provtagare som åkte runt och tog 729 prov under 2012 och 767 prov 2013.

Vid Besök 1 gjordes besiktning av bisamhället före invintring, granskning av kliniska symptom med analys av 300 bin samt intervju av biodlaren rörande skötseln.

Besök 2 gjordes i april/maj, med genomgång av bisamhällena, kliniska symptom och intervju av biodlarna igen.

Besök 3 gjordes i juli på samma sätt. Allt har lagts in i datorsystem men är ännu inte helt utvärderat och slutrapporterat. Man kunde konstatera att det 2012/13 (lång vinter) blev stora vinterförluster med 28,7%, medan nästa vinter (2013/14) var mild och gav 14,7% vinterförluster. Dessa förluster var likartade övriga deltagande länders. Vad gäller kvalster hade man mer än 6 kvalster/100 bin vid provtagningen vid första besöket, dvs. besöket före vintern (vilket är mycket!) i 50% av samhällena i Västra Götaland, men endast i 20% av samhällena i Skåne (alltså bättre behandling mot varroa i Skåne än i Västra Götaland). Man konstaterade att 75-85% av bisamhällena hade DWV (deformed wing virus) i bigårdarna även i Skåne.

Eva Forsgren (forskare i entomologi vid SLU, Inst. för Ekologi, i Uppsala) berättade om trakékvalster, yngelröta och nosema. Man gjorde 1993, liksom 2010/11 och 2012/13 grundliga efterforskningar och analyser på bin för att kolla förekomst av trakékvalster, men har i undersökta 344 bisamhällen fördelade i landet ännu inte hittat detta kvalster i Sverige.

Yngelrötabakterier (amerikansk yngelröta) hade däremot hittats i 7 av 130 undersökta prov. Den europeiska yngelrötan har bara hittats i ett prov av 130 och det var nära norska gränsen och har troligen spritts från Norge där man haft flera utbrott av denna bakterie.

Vad gäller Nosema-tarmsvamparna har man i Finland sedan 1980-talet konstaterat en stark ökning av N. ceranea, som spritts från det ostasiatiska honungsbiet och är idag den i Finland dominerande Nosema-arten. I Sverige har däremot Nosema apis hittats i 17% av undersökta 967 samhällen, och inblandning av N. ceranae i endast 5% av fallen och det finns ingen tendens till ökning av N. ceranae från 2007, snarare tvärtom. N. ceranae är känsligare för låga vintertemperaturer, medan N. apis, som funnits i säkert hundra år i Sverige, kan frysas i frysbox och fortfarande vara vid liv när den tas upp. Att N. ceranae finns så dominerande i Finland kan därför synas märkligt, men förklaras av att man i Finland importerar mycket paketbin från Italien sedan många år tillbaka och där är N. ceranae vanligast.

Eva Forsgren berättade också om övervakningen av bin i USA, där hon menade att det är en kombination av landskapets utarmning på vilda växter, sjukdomar, hög användning av bekämpningsmedel samt monokulturerna i jordbruket som tillsammans skapat det stora avdöendet av bisamhällen (oftast >30% varje år) som ägt rum de senaste åren i USA. Märkligt nog har de största förlusterna noterats hos hobbybiodlare, inte hos de stora biodlingsföretagen. Man ska komma ihåg att varje år under tre veckor i februari transporteras 1,5 miljoner bisamhällen till Kalifornien, där mer än 400 000 hektar mandelodlingar ska pollineras. Det är industriellt betonat, liksom skötseln av bina. Landskapet där är artfattigt och bina måste transporteras därifrån för att klara sig sedan. Det innebär kanske att de stora företagens bin får lite större variation i kosten än hobbybiodlarna som förmodligen är mera stationära och inte flyttar sina bin.

Tillsammans med biodlarföretagen kör man i USA ett BIP-projekt (=Bee Informed Partnership) under en 5-årsperiod, innefattande provtagningar, analyser och datalagring. Man har i över-vakningssyfte startat ett ”National Honey Bee Disease Survey” (nationellt övervaknings-program) där man utnyttjar 6 speciella stödgrupper (Tech Teams) som åker runt och hjälper/ informerar de företag som driver biodling i stor skala i de belastade områdena.. Man gör i Tech Team-grupperna bedömningar avseende t ex rensningsiver och samhällenas förmåga att hålla borta varroakvalstren. Biodlingsföretagen kan köpa månadsvisa provtagningar och analyser avseende varroa, nosema, m.m. för ca 3000:- för 6 månader. Det finns också ett Första Hjälp-kit som kostar 6.300:- om kemiska analyser av t ex bekämpningsmedel ska ingå.

Eva Forsgren berättade slutligen att SLU och deras grupp vid Ekologiska institutionen blivit utsett av regeringen i dec 2014 till att vara Referenslaboratorium för bihälsa (i konkurrens med SVA, veterinärmedicinska anstalten). Bina är ju näst efter ko och gris, Sveriges viktigaste husdjur. Bakgrund till behovet av ett referenslaboratorium är naturligt och går tillbaks till 1934 då Bipestlagen infördes för att mota yngelröta. Under 1940-talet etablerades biforskning vid Ultuna lantbrukshögskola, som sedan blev SLU. Vid SLU har sedan 1970-talet utförts diagnoser av bisjukdomar och kontroller av bidrottningar som importeras och kommer från länder utanför EU. Sedan 2011 finns europeiskt samarbete med ANSES (EU’s referenslaboratorium för bihälsa) i Frankrike som bas och sedan dec. 2014 har alltså SLU ett erkänt referenslaboratorium för bihälsa i Sverige. Det kallas SWEDAC och har ansvar för ackreditering och kontroll av bihälsa.

Eva Forsgren hade också en speciell genomgång av yngelröta-bakterierna. Den s k amerikanska yngelrötan (Paenibacillus larvae) beskrevs första gången av en amerikan, därför kallas den ”amerikansk”, men den har sannolikt funnits i alla tider på det europeiska honungsbiet i både Afrika och Europa. Dessa bakterier är stavformade och sporbildande, dvs de kan bilda en spor per bakteriecell och denna spor har en utomordentlig livskraft och verkar kunna klara sig i alla väder under flera årtionden. Spridning kan ske via materiel, honung och allt som sporerna kan fastna vid. Larverna i bikupan smittas via ambina när de är yngre än 2 dygn och de kan dö snabbt eller strax efter det att cellen täckts. I en död larv kan bildas upp mot 2 miljarder sporer! Det finns ingen antibiotika som kan ta död på sporerna; den dödar bara de aktiva bakteriecellerna.

För diagnos på lab körs snabbtest, mikroskopering och odling. Man kan från fält provta och slå samman biprov från 10 samhällen och därifrån bedöma om man behöver gå vidare. Visserligen har yngelrötan minskat med kanske 70% i Sverige sedan 1970-talet, men det dyker ständigt upp nya fall. Det är inte tillräckligt med att granska bisamhällen runt en cirkel på 3 km; man måste också göra intervjuer och ha koll på var biodlarna håller till med sin materiel.

Den europeiska yngelrötan (Melissococcus plutonius) kan inte bilda sporer och bakterierna kan inte klara sig länge utanför levande celler. Den är därför inte på långa vägar så farlig som den amerikanska. När den dödat larven brukar det komma sekundära bakterier som lever på larvcellerna och ger larven avvikande färg; gråvit, grå, gulaktig. Larven klibbar då fast vid väggen och ruttnar inte till seg och trådig massa som vid amerikansk yngelröta. Larverna kan angripas från dag 1 till dag 5 och i bästa fall också klara sig. Det finns dock ökande angrepp i Schweiz under 2000-2010 med flera hundra fall och tolkningen är att det kan finnas olika virulenta stammar av den europeiska yngelrötan. Sedan 2010 har man även noterat flera fall i södra Norge nära Värmlandsgränsen och ett fall även i Värmland. Norrmännen har försökt utrota denna bakterie i 4 år genom bränning av samhällena.

Preben Kristiansen berättade om COLOSS-organisationen (= Prevention of Honey Bee COlony LOSses), initierat av den före detta arbetsgruppen European work group for integrated varroa control  och som i början var ett COST-projekt. För närvarande finns det ca 400 medlemmar från 70 olika länder i COLOSS. I samband med detta redovisade han de rapporterade vinterförlusterna i Sverige för varje 10-årsperiod från 1925-2013, baserat på SBR-rapporter. Den senaste 10-årsperioden har förlusterna i genomsnitt legat på knapp 17 %. Föregående 10-årsperioder har de legat mellan 10,5 och 13,7 %. Under långa vintrar med låga temperaturer har förlusterna ofta varit högre än under mildare vintrar.

Drottningförlusterna har varit stora sedan 2013, med mer än 30% avdöende, mot normalt ca 25%. Äldre drottningar har visat större avdöenden. Preben nämnde att data från enkäterna om övervintring inte visar på större förluster hos biodlare vars samhällen dragit på raps, men att förlusterna är högre bland samhällen som dragit på majs (vars pollen inte är särskilt näringsrika för bina)

Inom COLOSS-projektet har man startat ett antal arbetsprogram (Task Forces), t ex Apitox (gifter), CSI-pollen (pollenvariation), Varroa. Man har även ställt samman ett mycket digert informationsmaterial om honungsbiet och dess biologi (Bee Book Volume I och II).

Dessa ligger tillgängliga på nätet på sidorna http://www.ibra.org.uk/articles/JAR-52-1-2013-BEEBOOK http://www.ibra.org.uk/articles/52-4-2013-BEEBOOK .

Preben Kristiansen berättade också om lilla kupskalbaggen (Aethina tumida) som ursprungligen kommer från Afrika söder om Sahara men nu har spridits med bin, frukt och förpackningar till större delen av USA sedan 1996 och har trängt in i Kanada där den påvisades 2002. Den påvisades i Egypten 2000 och i Australien 2002. I södra Italien upptäcktes den i ca 60 bigårdar hösten 2014. Denna skalbagge, 5-6 mm lång och 3 mm bred, kan leva på ruttnande frukt, men har anpassat sig till att leva i honungsbisamhällen. De kan flyga flera kilometer och som vuxna leva i ca 6 månader, vilket innebär att de kan övervintra i bikupor. De paras och kan lägga ägg i klumpar i skrymslen och vrår i kupan ca en vecka efter puppa-stadiet. Larverna, som kläcks ur äggen efter 2-6 dygn, blir upp mot 10-12 mm långa och äter både pollen, nektar och kupmaterial, kryper omkring i 10-16 dagar och kan driva ut bina vid massförekomst. De förpuppas i marken utanför kupan och blir färdiga insekter efter 3-4 veckor. En hona kan hinna med 3-4 generationer under en sommar. Pupporna klarar inte kyla utan kräver för sin mognad >10°C.

Flera afrikanska raser av Apis mellifera verkar kunna rensa undan ägg och larver, dock inte mota bort de vuxna skalbaggarna. men däremot i viss omfattning hindra dem från att lägga ägg.   

Att motverka denna skalbagge kan ske genom att hålla starka samhällen, undvika fukt o mögel, dvs inte ha för stora utrymmen, samt slunga honungen så snart som möjligt efter att den tagits in (annars utvecklas larverna i honungsramarna). Varken myrsyra eller oxalsyra dödar lilla kupskalbaggen. Men ett av de medel som används mot varroa (coumaphos) kan döda den, och i USA används preparatet CheckMite (aktiv substans coumaphos). Genom att lägga antingen en bit wellpapp eller en bit kanalplast på bottnen av kupan kan man lura skalbaggen att gömma sig där för äggläggning och på så vis ställa diagnos. Det har även tagits fram ett antal olika fällor, som t.ex. Beetle blaster.

Joachim de Miranda, forskare vid SLU i Uppsala, talade om olika virus på bin. Globalt har man identifierat 15 olika virusarter, vardera med en eller fler varianter, hos honungsbin.

Vanliga virus är

  - DWV (deformerande vingvirus) som är förknippat med kvalsterangrep och är dödligt för samhället om inte kvalster behandlas,

  - BQCV (svartdrottningcellvirus) som kan vara problematisk vid drottningodling, men bedöms sällan orsaka död på samhället,

  - SBV (säckyngelvirus) som oftast tar död på bara ett antal larver under försommaren men inte mer; samhället brukar bromsa epidemin genom snabb utökning samt

  - Lake Sinai-viruset som också sällan tar död på samhället.

Farliga virus som finns i andra delar av Europa och världen men inte i Sverige är ABPV (akut biförlamningsvirus, samt de likartade Kashmir bivirus och Israeli akuta förlamningsvirus), som också sprids genom kvalster, och CBPV (kronisk biförlamningsvirus) som sprids genom närkontakt.

Virus kan förekomma i stort antal på ett honungsbi och blir farliga när de finns i tusental. De kan finnas i många miljarder på ett döende bi, men virus-organismer klarar sig normalt inte lång tid utanför levande andra celler; för att föröka sig måste de leva på en levande värdcell. Det skiljer dock mellan olika sorters virus. Vingviruset klarar sig inte alls utanför bicellerna, medan flera andra virus kan klara sig ganska länge utanför bicellerna, vilket därmed gör dem mer smittsamma.

Inuti bisamhället sprider sig virus på många olika sätt, genom ägg, sperma, foder, genom bina vid rengöring av cellerna och matning av larverna m m. Orala-fekala kontakter är viktiga överföringssätt. Viktigast för samhällens undergång är kanske varroakvalstren, som sprider några virus (främst DWV och ABPV) mycket effektivt mellan bina, fr a via pupporna, med starka konsekvenser för båda enskilda bin och samhällen. Kvalster injicerar virus direkt till binas blod och undviker därmed binas naturliga barriärer mot intern spridning av virus inom bikroppen. Därför är pupporna mest utsatta för virussmittan via kvalstren, för metamor-fosen, när binas organ och virus barriärer byggs upp, är ett mycket känsligt stadium för virusangrepp. I flera undersökningar har DWV hittats hos alla undersökta kvalster.

Binas försvar mot virus ligger i cellmembranernas motståndskraft, molekylärt RNA (nedbrytningssystemet RNAi) och hela immunsystemet. De flesta virus förökar sig främst i tarmsystemet, men också i hjärnan varvid virusen påverkar binas beteende samt i saliv- och munkörtlarna varefter de lätt överförs till larver. Virus är mästare i att ändras molekylärt och att anpassa sig till ändrade förhållanden.

Generellt orsakar virus ett snabbare åldrande hos bina, som får ”demens” och vars samhälle lättare utsätts för röveri (vilket i sin tur sprider sjukdomen). En god grundhälsa, gott om mat och näringsämnen, en genetisk mångfald, rent boende och hygieniskt beteende (rensningsiver) motverkar etableringen och spridningen av virus.

Det har visats att bin ute i fält kan överföra virus till humlor (och tvärtom) genom att smitta ner blommorna med virus. De har visats stora mängder av olika virus i samlat och lagrad pollen.

Som biodlare hjälper man bäst bina genom att hålla nere kvalstren, försöka hålla en bra grundhälsa i samhället genom att ha koll på sjukdomar, genom att undvika röveri och byta ramar flitigt, hålla mindre bigårdar, ev. anordna karantänsbigårdar. Virkon S är ett preparat som börjat användas för att desinficera materiel och kupor; det kan hjälpa mot såväl svamp som bakterier och i viss mån mot externt virus som klarar sig en viss tid utanför värdceller.

Preben Kristiansen avslutade dagen med att kort diskutera vad som krävs för att hålla friska bin. Faktorer av betydelse är bigårdens placering (t ex vindskyddad miljö med tillgång till varierad blomtillgång), inte för många bisamhällen på samma ställe i förhållande till fodertillgången, att hålla bin med god motståndskraft mot sjukdomar, se till att de har bra med bra foder och pollen.

Upp

Tillbaks till "Om bisjukdomar"

Till startsidan