BINAS PÅVERKAN AV MILJÖFAKTORER

Bengt Nihlgård, Ringsjöortens Biodlarförening, SBR

Föredrag den 25 februari 2012 vid Skånes Biodlardistrikts årsmöte

Jag tar  här upp ett antal miljöfaktorer som direkt eller indirekt tycks påverka våra bin, men jag hinner bara kort behandla lite om varje. Mycket kommer det att handla om miljöfaktorer som kan ligga bakom den s k ”bidöden” eller CCD (Colony Collapse Disorder), som förmodas vara ett resultat av flera stressande faktorer på våra honungsbin.

BAKGRUND

Växter har utvecklats i samvariation med bin under oerhört lång tid. Man beräknar att sedan 130 miljoner år har ca 250 000 fröväxter utvecklats på Jorden. 130 000 av dessa är beroende av någon eller några av de ca   20 000 bi-arter som utvecklats ungefär samtidigt. Släktet Apis, honungsbin, där vårt europeiska honungsbi Apis mellifera ingår, har funnits i ca 60 miljoner år

Bin eller andra insekter pollinerar de flesta växter i naturen. Vi vet att ca 70% av odlade växter pollineras av insekter och minst 35% av allt vi äter är beroende av bin eller andra pollinerande insekter. I Sverige finns nära 300 olika sorters humlor och bin. Alla har betydelse, men man kan förvänta att i våra odlade grödor är honungsbina mest effektiva ur pollineringssynvinkel, för de är blomtrogna och många.

Bin försvinner

Idag försvinner olika bi-arter över hela världen och man frågar sig onekligen varför. En faktor som har lyfts fram är konkurrensen mellan odlade honungsbin och andra bi-arter. Det hävdas av en del forskare att där vi har många honungsbin trängs de andra små solitära bi-arterna undan. Därigenom blir det kanske färre blom-arter i miljön och därmed blir det också sämre för honungsbinas hälsa. Detta är onekligen en viktig forskning. Honungsbina är många på samma plats, medan de flesta övriga bi-arter är solitära och ofta beroende av en eller ett par specifika växtarter för sin överlevnad. Konkurrensen finns troligen främst i miljöer där det placeras väldigt många bisamhällen och det är ont om olika växtarter. I övrigt vet vi ju att det europeiska biet har levt länge tillsammans med de andra bi-arterna och är anpassat till dessa. I Nord- och Sydamerika och Australien  är däremot Apis mellifera införd. Forskning antyder dock att försvinnandet av bin i första hand tycks bero på människan genom fyra andra faktorer.

1. Landskapets oerhört drastiska förändring de senaste 60 åren spelar förmodligen en mycket stor roll, kanske är den viktigast. Utarmningen av landskapet går hand i hand med ett högt nedfall av kväve (se nedan). I det rationella jordbrukslandskapet försvinner öppna diken, gärden och naturbetesmarker. I skogslandskapet ersätts blandskogar av homogena monokulturer. Floran har härigenom utarmats enormt de senaste 60 åren. Växter viktiga för framför allt de många solitära bi-arterna har minskat kraftigt.

2. Spridning av patogena organismer är därefter en faktor som måste lyftas fram. Vi vet sålunda att det gissel som Varroa destructor utgör för det européiska honungsbiet har tagit död på nästan alla naturligt före-kommande honungsbisamhällen. De klarar sig idag bara i vår odling och med vår hjälp.

3. Hanteringen av biocider. Biocider eller pesticider är ämnen giftiga för organismer. De senaste 50 åren har medel som varit skadliga även för bin kommit att användas i fr a jordbruket. De har blivit mer och mer sofistikerade och tyvärr inte alltid testade för att bevisa sin specifika effekt enbart på den organism som önskas bekämpas.

4. Ny elektromagnetisk strålning. Flera forskare hävdar idag att binas möjlighet att utnyttja sin speciella förmåga att utnyttja elektromagnetism har störts genom vår enorma utbyggnad av mobil- och telenät.

HONUNGSBIET OCH DESS EGENSKAPER

För att i någon mån förstå miljöfaktorernas potentiella effekt på bin, måste man känna till vissa elementära ting om binas fysiologi.

Drottningen styr det mesta med sina feromoner. Hennes dofter sprider sig till alla invånarna i samhället och de är mycket specifika. Arbetsbina måste således ha ett perfekt luktsinne och de måste också kunna undvika onyttiga ämnen. De måste dessutom kunna navigera och komma ihåg vad de lärt sig, för de ska till råga på allt kunna överföra sin kunskap till sina kolleger; de måste kunna kommunicera. Drönarna måste dessutom kunna se bra för att nå fram till drottningarna i parningsflykten.

För att klara detta har honungsbiet därför utvecklat speciella genetiska egenskaper. De har således många gener för att klara kommunikation via dofter och rörelser. De har däremot få gener för att ta hand om giftiga ämnen i mycket låga koncentrationer, för sådant har inte naturen tvingat dem att anpassa sig till.  De har också få gener för att hålla högt immun-försvar; sådana har de inte behövt för de har sina 13 olika mjölksyra-bakterier i många miljoner i kroppen som ett mycket bra försvar mot oönskade bakterier, svampar och virus.

Bina har ett specifikt och enormt gott luktsinne som de använder för att känna igen varandra och för att identifiera blomdofter. Antennernas luktsinnesceller har neuron som reagerar med ytterst små elektriska spänningsändringar vid luktidentifiering (Kadala et al 2011). Dessa neuron kan påverkas lätt även av mycket låga halter av biocider. Detta kan kopplas till binas känslighet för att avläsa elektromagnetiska förändringar. De utnyttjar normalt Jordens magnetfält och har genom sina rörelser alltid elektrostatisk laddning i hår och antenner och är därför känsliga för elektromagnetisk strålning. Detta har varit känt sedan 1929 genom Heuchmann, en tysk forskare. Såväl vid flygning som i bidanser används elektromagnetism. De kan således känna av förändringar i samband med lågtryck/högtryck och i god tid flyga hem till kupan vid hotande regn eller åska.

BINAS KRAV PÅ YTTRE MILJÖFAKTORER

Viktigt är en bra placerad kupa med bra utflygningsmöjlighet i skydd från vind. Den ska helst stå solbelyst minst halva dagen och morgonsol är förmodligen bäst. Halvskugga är således OK! Bina har krav på ren luft och vill inte ha det för fuktigt kring och i kupan! Öppna till halvöppna miljöer medger normalt god luftcirkulation, men det gäller att se upp så att ingen påverkan kommer från t ex skorstensrök i riktning mot kuporna. Fullt öppet fluster under vintern eller nätöppning i kupans golv rekommenderas. Bina behöver föda och vatten inom räckhåll och helst inom en km radie. Pollen till ynglet behövs hela yngelperioden (mars - oktober). Nektar ska också finnas så mycket som möjligt och från olika växtarter! Honungsbin flyger maximalt 3 km bort, vilket ger ett sökområde om ca 28 km2. 2 km radie utgör emellertid effektivt sökområde och motsvarar ca 12 km2. Flyger de längre är det inte mycket nektar kvar i honungsblåsan när de kommer hem. Vatten bör finnas mycket nära, absolut inom 50m! Visserligen förbrukas bara 50-300 ml per dag, men detta vatten ska helst finnas mycket nära och gärna vara mineralrikt. Man ska inte ha för många bisamhällen på samma plats! Det har visat sig att med tanke på binas födobehov man inte bör ha mer än 10-15 samhällen inom en km radie (ca 3 km2). Landskapets innehåll av olika växtarter bestämmer givetvis!

Solljus och värme lockar ut bina

Binas aktivitet och blommornas nektarproduktion är starkt positivt korrelerade till sol och värme i vårt klimat. Bina vill ha UV-ljus för att flyga ut och bryr sig inte om vanliga, lättare moln. Temperaturen påverkar och bina kräver >6°C och helst solljus för att ge sig ut! Regn och svarta regnmoln håller däremot bina inomhus även om det är varmt. Högre temperatur ger oftast bättre drag. Framtidens klimat innebär framför allt varmare vintrar! Men också mer extrema väderleksvariationer!

Blåst är mest negativt

Vind är visserligen bra för vindpollinerade växter, men dessa producerar oftast inte nektar, så för bina betyder de inte mycket.  Viss luftcirkulation kring kupan kan däremot vara positivt! Blåser det starkt och torrt så kan nektarproduktionen minska, särskilt om det är kombinerat med värme. Dessutom tar vinden på binas krafter vid flygning och sänker därmed honungsproduktionen. För mycket vind är alltså mest negativt!

Blommor och regn

Vatten är nödvändigt för nektarproduktionen hos växterna och ju fuktigare och samtidigt soligare det är, desto högre blir nektarproduktionen! Nektarn håller 20-55% vattenhalt och för mycket regn kan faktiskt ”tvätta” ut nektarn från blommorna! Efter pollinering sjunker nektarproduktionen i blomman.

Pollen och nektar under året

Pollen är den enda proteinkällan för ynglet och är mycket viktigt hela året. För en god yngelproduktion under den aktiva perioden mars - oktober krävs god pollenleverans hela tiden. Ett samhälle förbrukar 30-50 kg pollen under året och våren är särskilt viktig, eftersom den lägger grunden för bi-styrkan. Vintergäck, sälg, krokus m m är bra att ha i närheten. Under försommar – högsommar är fruktträd och bärbuskar bra, för de kan ge både vindskydd, pollen och nektar. Höstraps kan ge god avkastning och bättre rapsskörd och under högsommaren är hallon, björnbär, vitklöver och lind viktiga dragväxter. Vårraps kan ge speciellt höga skördar eftersom bipopulationen är på topp när den blommar i slutet av juni – början av juli. I Skåne är det en nackdel att höstrapsen blommar så tidigt samtidigt med många andra blommor och bisamhället är oftast inte på topp. Å andra sidan skulle vi kunna satsa på mer lind i våra skogar och samhällen, eftersom dessa ger utomordentlig god honung. Väderleken är dock alltid avgörande för honungsskörden. Sensommarens pollen och nektar (augusti-september) får mina bin behålla. Jag slutslungar i början/mitten av augusti och nektarn från t ex kärleksört, mjölkört, rosenflockel kan vara viktig. Jag matar in med lite socker genast tillsammans med en dags snabbehandling med myrsyra om det behövs! 

I Frankrike (Avignon) har man konstaterat att många olika växtarters nektar och pollen gör bina livskraftigare, dvs de får stabilare immunsystem och de tål stress bättre, än om de lever på bara ett fåtal blomarter! Stor variation av blomarter är således bäst för bi-hälsan!

Har luftföroreningar betydelse?

Direkt effekt av luftföroreningar finns idag främst av marknära ozon och kvävenedfall. Ozonet (O3) bildas av kväveoxider och solljus vid en fotokemisk reaktion. Marknära ozon påverkar växternas fotosyntes negativt. Det ger lägre produktion och mindre nektar som en följd. Vi har varje sommar för höga halter ozon i den marknära luften i Götaland och Svealand. Det är också ett faktum att större delen av den europeiska och amerikanska floran idag påverkas av för högt kvävenedfall. I Skåne har vi idag ett kvävenedfall på 10-20 kg/ha/år, vilket kommer från kväveoxider från motorer och förbränning, samt från ammoniak som avdunstat från urin och exkrementer. Vi har åtminstone dubbelt för höga nedfall av kväve för att inte förändra naturen. Extra kväve höjer produktionen av blad/stam, men inte av blommor eller nektar!  På lång sikt hämmas de flesta örter, medan de flesta gräs gynnas av kväve. Biväxter missgynnas, med undantag av t ex maskros, hallon, björnbär och mjölkört som tvärtom gynnas. Man kan därför konstatera att kvävet kanske indirekt slår hårdast mot solitära bin, som är mer beroende av de andra växtarterna.

Globalt finns också en indirekt effekt av att stratosfärozonet minskar, vilket innebär att vi får ökad UV-B-strålning. För mycket UV-B-strålning är negativt för de flesta växter. Det kan försena blomning och pollen-produktion, vilket har visats för t ex honungsblomster (Phaselia tanacetifolia), som är en mycket bra biväxt och ofta planteras enkom för binas och honungens skull, eftersom den har en mycket lång blomningstid. Globalt finns också växthuseffekten att tänka på. Den åstadkoms idag genom fr a förbränning av olja, kol, naturgas och torv som ger ökade halter av koldioxid. Varmare vintrar och regnigare somrar ska det bli, med mer extrema växlingar. Detta kan ses både positivt och negativt ur biodlingens synvinkel.

BIDÖDEN

CCD är ett stort problem i USA sedan 2003. Bisamhällen dör ut på ett oförklarligt sätt. Antalet bisamhällen i USA har visserligen ständigt gått ner sedan 1950-talet, men bakom det ligger främst lönsamhetsproblem. CCD innebär att bisamhällena helt plötsligt tappar alla sina dragbin, dvs utkrupna bin försvinner på sina första flygturer. När dragbina försvunnit kan hela bisamhället dö på ett par veckor. Detta tolkades i början som tarmproblem och ev. paralyserande virus, men det kunde avskrivas efter något år.

Kan GMO-växter vara en orsak?  (GMO = Genetiskt Modifierade Organismer)

GMO-teknik används t ex för att en gröda ska bli motståndskraftig mot svamp, insekter eller bekämpningsmedel. T ex används patentskyddad majs, soja och bomull som tål specifika pesticider. Detta påverkar pollenets kemi och egenskaper och sannolikt även nektarns kemi och egenskaper. Bina kan således påverkas negativt, men GMO-växter har inte kunnat visas vara förklaringen till CCD. Försämrad immunitet kan dock orsakas av Bt-toxin (Bt = Bacillus thuringiensis) i GM-växter vars pollen insamlas av bin. Ökad känslighet för angrepp av tarmparasiter och protozoer har påvisats. Nosema (= mikroskopiska svampar i tarmarna) skulle därför kunna vara en orsak, men det finns bara svaga samband mellan Nosema och den typiska CCD.

Är varroa och medföljande virus orsaken?

Varroa destructor potentiell bärare av virus som på 2-3 år kan knäcka ett bisamhälle. Dessa kvalster sänker immunförsvaret och ökar risken för Nosema-angrepp. Men CCD tycks inte kunna förklaras av varroa och dess virus, även om man i Canada gärna vill tro det.

Kan binas fina elektromagnetiska egenskaper påverkas?

Många har påvisat att elektromagnetismen kring kraftledningar direkt stör bisamhället. Man har också konstaterat att syntetiska klädesplagg lätt blir elektrostatiska och kan utlösa aggressivitet hos bina. Att använda mobiltelefonen i närheten av kupan desorienterar bina och utlöser också ofta aggressivitet. 2007 framkastade en välkänd forskare i USA hypotesen att en speciell strålningskälla (HAARP = ”High-frequency Active Auroral Research Project”) med 180 stycken jättestora antenner i Alaska kunde vara en orsak till CCD. Visst stöd fanns, fr a att man 2006 gick från 9kW till 3600 kW i sändstyrka. HAARP skall utforska jonosfären, men är kanske främst potentiellt militärt ”försvarsvapen” mot robotar. I USA redovisades visserligen stor bidöd först 2006, men stora och svårförklarliga angrepp fanns redan 2003 och 2004, så hypotesen höll inte riktigt. Man måste dock konstatera att mobilnäten och deras användning har exploderat de senaste 20 åren i de flesta industrialiserade områden på Jorden. De som saknar rapporter om bi-död är Australien, Afrika och större delen av Sibirien.

Dr Ulrich Warnke från Tyskland, som länge forskat över den elektromagnetiska strålningen, sade ungefär så här 2009: ”Mängder av organismer har under årmiljoner utvecklats för att utnyttja Jordens elektromagnetiska fält i informationssyfte. Idag interfererar vi, genom exempellös användning av magnetiska, elektriska och elektromagnetiska fält från oändliga mängder av trådlös teknik, med alla dessa organismer, det gäller växter och djur, inkl. människor. Konsekvenserna kan inte längre ignoreras. Bin och andra insekter försvinner. Fåglar undviker vissa platser och blir desorienterade. Människor utsätts för funktionella försvagningar och sjukdomar.” - Ja, har han rätt eller inte? Man har inte kunna finna högre bidöd i anslutning till sändarmasterr.

Hur påverkar olika gifter bina? 

Mycket är känt, t ex risker med besprutning mot rapsbaggar, men subletala effekter är dåligt utforskade, dvs långsamma icke direkt dödande ackumulationseffekter hos bina, indirekta effekter via växter, påverkan på ynglet m m. Många biodlare använder Apistan eller Coumaphos mot varroa. Apistan innehåller pyretroiden fluvalinat som aktiv substans. Det är fettlösligt vilket innebär att det kan lösas i vax och även i pollencellerna i kupan. Fluvalinat används också inom jordbruket (som Mavrik) mot rapsbaggar, men i ca 100x lägre koncentration räknat per m2. Därför anses pollenet från grödorna knappast bli giftigt. I kupan dör varroakvalstren, men bina skadas inte synligt. Men om pollenet ev. påverkas så påverkas därmed även ynglet. Resistans mot dessa ämnen har dessutom utvecklats hos varroa i många bisamhällen och ämnena kan därför sägas många gånger vara indirekt orsak till bidöd.

Fanns lösningen i Frankrike?

I Frankrike hade man redan sedan mitten av 90-talet stor bidödlighet. Massdöd bland bin uppträdde således 1994-2003. Dragbina försvann spårlöst och bisamhällena gick en snabb utplåning till mötes. Forskarna gjorde genast insatser för att klargöra orsakerna. Bin kunde färgas eller förses med mikrochips, vilket gjorde att de kunde följas och registreras. Ett troligt samband med nya växtgifter identifierades mycket snabbt! 700 biodlare samlades i januari 1999 vid Eiffel-tornet och gick till jordbruksministern. Efter dessa vilda protester från biodlarna lovade denne tillämpa försiktighetsprincipen och lät förbjuda ett par misstänkta systemiska gifter att användas på solrosor. Senare förbjöds de även på majs. Situationen blev dock inte omedelbart bättre, för det visade sig att gifterna låg kvar länge i marken. Det rörde sig om ett par nya bekämpningsmedel mot insekter i jordbruket som börjat användas från 1992. Forskarna kunde visa att även mycket små mängder av dessa bekämpningsmedel fick bina att tappa aptiten och försvårade för dem att hitta hem. Immunförsvaret påverkades och motståndskraften mot fr a nosema gick ner kraftigt. Gifterna är systemiska och sprids i hela växten efter det att frön doppats (betats) i giftet eller efter att det har applicerats i marken för att tas upp av växterna. Det var neonikotinoider under namn som Gaucho, Biscaya, Poncho m m. De tillverkas av Bayer och det är ämnen som imidacloprid (IMD), clothianidin, tiacloprid och acetamiprid som gör växten dödlig för bladätande insekter. Neonikotinoider kan emellertid ackumuleras i jordarna och ge effekter flera år efteråt. Nedbrytningsprodukterna kan t o m vara giftigare.

De franska forskarna visade att effekten var osynliga skador på larvernas centrala nervsystem. Imidacloprid (IMD) är bevisligen ett av de giftigaste ämnen som finns för bin. På vuxna bin hade det dock ingen dödande effekt i de doser som användes. Det skadade däremot larvernas nervsystem, trots ytterst låga halter i pollenet. Pollen är viktigaste födan för binas larver och det måste vara fritt från gifter. Som fullvuxna tappade dessa bin orienteringsförmågan! De flög bort och hittade aldrig tillbaks.

Fipronil (BASF-tillverkat) är ett annat starkt insektsnervgift, som visat sig vara ännu värre. Det är ingen neonikotinoid, utan ett nervgift som används t ex mot fästingar, kackerlacker, myror på golfbanor och inom jordbruket på vissa grödor. Franska forskare filmade testförsök med olika bisamhällen som matats med mycket låga halter av IMD och fipronil (6 ppb resp. 2 ppb) i sockerlösning. Efter bara 5 dagar tappade bina helt matlusten! Sedan minskade bistyrkan snabbt. Binas avancerade kommunikationsbeteende bygger helt på att deras lukt- och smaksinnen och nervsystem fungerar.

3000 franska biodlare i Paris protesterade 2004 och fick gehör, så detta år förbjöds även fipronil  i Frankrike för jordbruksanvändning, eftersom det visat sig ge tydliga bidöds-effekter. Efter 2005 har de haft betydligt mindre bidöd i Frankrike.

PAN (Pesticide Action Network) i USA informerar så här om tiacloprid, som bl a ingår i Biscaya och som används flitigt i Europa: ”Populationseffekter på honungsbin kan uppträda även om pesticiderna har låg akut toxicitet. De kan t ex påverka reproduktionen, förmågan att navigera, att reglera temperaturen, vilket allt kan ha effekt på den långsiktiga överlevnaden av bisamhällen. Neonicotinoider, pyretroider och ketoenol är sådana pesticider som orsakar en eller flera av dessa effekter.”

Bayer informerar däremot så här under 2011 om tiacloprid. Bayer är ett tyskt multinationellt företag med tillverkning av tusentals kemiska produkter: ”Biscaya är inte skadligt för bin och kan därför användas i blommande grödor utan hänsyn till eventuella bins flygstråk. Detta betyder att raps- och rybsfält i blom kan behandlas under dagtid.”

Läget i USA och Europa.

Misstankarna i USA är många och starka mot såväl GMO-grödor som jordbruksgifter och landskaps-förändringar, men väldigt lite har hänt! I USA och Europa använder man flitigt, om än med vissa restriktioner, imidacloprid-gifter. De flesta EU-länder har inte förbjudit neonikotinoider. Ej heller fipronil i flera produkter. Fortfarande diskuteras förbud. EPA i USA klargjorde i nov 2010 att problem föreligger med ämnet clothianidin, en efter följare till IMD. I USA anses såväl forskare som EPA och regering vara oväntat passiva! I boken ”A Spring without Bees” (Michael Schacker, 2008) anklagas de alla för att vara mer eller mindre ”köpta” av de stora biocid-företagen. Betydande sponsring ger lätt korruption och bromsar synpunkter och åtgärder.

Pyretroider är de mest använda insektsbekämpningsmedlen. De används ofta kombinerat med neoniko-tinoider. I Frankrike har Kadala et al (2011) visat att binas luktceller blockeras och bina tycks paralyseras av subletala doser av permetrin och tetrametrin. Ämnena bryts visserligen ner av solljus, men ackumuleras i vax i bikupan. Effekter på bi-samhället kan vara betydande, men är diffusa och svåra att märka. I USA har 121 olika biocider identifierats i bin, pollen och vax.

I detta sammanhang tänker de flesta bara på de direkt ekonomiskt lönsamma honungsbina. Hur gifterna slår mot vilda bin är således helt okänt.  Alla de tusentals andra insekter som påverkas av våra gifter har inte ägnats någon större uppmärksamhet! Helt säkert påverkas många arter förutom de tilltänkta skadedjuren negativt.

SLUTSATSER

De slutsatser jag vill dra av ovanstående är framför allt att honungsbin har speciella egenskaper för kommunikation och navigering. Dessa egenskaper har etablerats och specialiserats under årmiljoner, men när bina påverkas av något som inte över huvud taget funnits tidigare blir det problem. Vi ska komma ihåg att vi är beroende av bin för vår matproduktion och det som är negativt för bin är negativt även för andra insekter och för oss själva, eftersom vi är beroende av samspelet mellan växter och insekter. Vårt landskap utarmas på växter och bin troligen av flera orsaker när överbefolkning och överexploatering råder.

Att insektsgifter i växter är potentiellt mycket farliga även i subletala koncentrationer om de finns i pollen eller nektar som ges till ynglet börjar vi förstå och att dessa effekter yttrar sig som en försvagning av bina och i värsta fall helt klart till obotliga skador och bisamhällets undergång.

Om våra elektromagnetiska signaler i Jordens lufthav har en påverkan, som är så negativ som vissa forskare hävdar, kan det bli enormt problematiskt att rätta till. Förhoppningsvis är det i så fall mycket specifika våglängder som borde gå att undvika.

Tack för uppmärksamheten,

Bengt

Upp

 

Tillbaka till "Om bin och biarter"

Till startsidan

Senast uppdaterad 17-02-07