En annan effekt av uppvärmning är bildandet av HMF (hydroximetylfurfural). Denna mäts för att kontrollera ev. uppvärmning och 30 mg/kg har satts som högsta tillåtna värde i honung inom EU.

30 grader i 150-250 dygn ger HMF-halten 30 mg/kg

40 grader i 20-50 dygn ger HMF-halten 30 mg/kg

50 grader i 5-9 dygn ger HMF-halten 30 mg/kg

60 grader i 1-2,5 dygn ger HMF-halten 30 mg/kg

70 grader i 5-14 timmar ger HMF-halten 30 mg/kg.

Vid kokning av honung eller av sura sockerlösningar bildas HMF snabbt och kan komma upp i för bin skadliga, t o m dödliga, halter (jfr Om behandling mot varroakvalstret).

Honung har i årtusenden utnyttjats av människor i läkande syfte. Det gäller särskilt för sårskador som svårläkta sår, liggsår, brännskador och de senaste århundrandena har det använts även vid inre operationer. Detta därför att honungen innehåller antibakteriella ämnen som hämmar eller dödar såväl svampar, som virus och bakterier, samtidigt som den tillför lättupptaget druvsocker (glukos) till cellerna, som därmed slipper vänta på blodflödet för att få energi. Druvsocker är nämligen även normalt våra cellers energikälla. Därmed undviks också varbildning, vätskeförlust och ärrbildning.

Det finns även andra bakteriehämmande ämnen än väteperoxid i honungen, som är mer värmebeständiga och som tycks härstamma från växternas nektar och därför varierar med växtarten. I manuka-honung finns t ex olika hydroxybensoesyror, som har starkt bakterie-hämmande verkan.

Honung har även på andra sätt visat sig vara nyttig för människokroppen. Vid magsår har honung visats ha god effekt, vid diarré och kräkning gynnas vätskeupptagningen av ett honungsintag. Vid halsinfektion kan man röra ner honung i fingervarm mjölk eller te och dricka med god effekt. Eftersom honung dödar kariesbakterier har den i motsats till vanligt socker en positiv effekt på tänderna.

Honungens antibakteriella egenskaper förstörs dock med tiden, särskilt om den förvaras varmt och när den utsätts för luftens syre, dvs exponeras fritt. Den är också hygroskopisk och suger till sig luftens fukt och i en burk med icke tättslutande lock bildas med tiden ett skikt av flytande honung som gör att den riskerar att börja jäsa. Solens UV-strålar kan förstöra honung ganska snabbt.

Om Dagghonung (= bladhonung eller ”lusahonung”)

Sammanställning av Bengt Nihlgård, sept. 2018.

Dagghonung uppstår genom att bina hämtar trädens sav från vissa arter bladlöss, precis som myror brukar göra, och sedan behandlar de saven precis som nektar från blommor. Saven innehåller sockerarter bildade i barr och blad och den är ofta rik på mineraler, särskilt kalium.  Oftast sticker de in snabeln i floem-kanalerna där fotosyntesens bildade socker orsakar ett övertryck som gör att saven trycks i dem. Dock måste de ibland suga vätska (mest vatten) från xylem-kanaler för att späda ut anrikningen av socker i sin matsmältningsapparat. Bladlössen lever ju av saven, men när de väl öppnat kanalen till saven med sin sugsnabel så rinner alltså merparten rakt igenom dem. Endast några få procent av saven används till deras egen matsmältning. Resten rinner ut på barr- eller bladytan och är det rikligt med bladlöss kan det riktigt droppa från träden. Vi kallar detta honungsdagg. Den sav som inte äts upp av myror och bin brukar angripas av sotsvampar, som bildar en lätt smetig, svartaktig yta på bladen.

Bladlössen har två sifoner på bakkroppen kopplade till matsmältningsorganen, och dessa producerar en glycerolliknande substans vars innehåll också kan omsättas till enkla sockerarter, men dessa anses inte utgöra huvudmängden av honungsdagg.

Det finns mängder av olika bladlöss, ca 5000 på Jorden och ca 560 arter i Sverige. Många är specialiserade på att leva på sina speciella växter. De som i första hand bidrar till ”lusahonung” här i Skåne är olika arter av bladlöss på gran, ek och lind.

Bladlössen är partenogenetiska, dvs kan föda levande ungar (nymfer) utan befruktning. En bladlushona på sommaren kan föda ett 50-tal nymfer, som redan före födseln kan ha nästa generation i sig. Detta kan ge en eplosionsartad tillväxt av bladlöss. På hösten paras dock honor med hanar och sedan läggs ägg i anslutning till blad- och blomknoppar. Äggen kläcks tidigt på våren och då läggs grunden till kommande generationer av bladlöss, som blir mycket beroende av väderleken.

Bladlössen gynnas av värme och lagom fuktighet. Även efter en torr sommar (april-juli) som 2018 blev bladlössen på träd mycket aktiva under juli/augusti, eftersom träden oftast är de som med sina djupgående rötter får tag i lite vatten och klarar torkan bäst. Bladlössen har dock många naturliga fiender och de äts av till exempel nyckelpigor, sländor, parasitsteklar, blomflugelarver och bladluslejon (larver av guldögonsländor, "stinksländor").

Granbarrlöss kan ge dagghonung och cementhonung

Granbarrlöss finns de flera arter av, men de vanliga är mindre granbarrlus och större granbarr-lus, vilka bägge finns utbredda över hela landet. De är små (ca 1 mm) och bildar kotte- eller ananasliknande galler på grankvistar som vissa år är mycket vanliga. Olika granar av släktena Picea och Abies utnyttjas och de kan sekundärt också finnas på lärk-träd.

På våren suger kläckta små larver på granens årsskott, främst i skottspetsarna. Basen på barren sväller upp och hos mindre granbarrlus (Adelges laricis) bildas det kotteliknande galler. Mellan barrbaserna uppstår håligheter (gallkammare) i vilka de nykläckta bladluslarverna kryper in och vidareutvecklas. Under högsommaren torkar gallerna, gallkamrarna öppnar sig och de nästan fullvuxna lössen kryper ut. Efter en hudömsning är de fullvuxna och börjar suga på granbarren. De bladlusarter som har lärk som en sekundärvärd flyger iväg och suger på lärkbarr. Några nya gallbildningar sker ej under hösten, utan barrlössen bara suger och släpper ifrån sig sav som myror och bin kan samla in. Detta är vanligast under sensommaren. Dagghonung från vanlig gran får ofta en rätt stark, något frän smak som dock uppskattas av många.

Den större granbarrlusen (Sacciphantes abietis) bildar ananasliknande galler och går oftast enbart på Abies-arter. När den stora nya generationen kläckts och börjat suga av barrsaven kommer myror och bin och samlar upp den sav som passerat barrlössen. Den honung som bildas av större granbarrlus blir till cementhonung, som stelnar i ramarna och blir oanvändbar både för biodlaren och för bina. Orsaken är att saven innehåller sockerarten melicitos som är mycket snabbkristalliserad och svårlöslig. Man kan inte låta bina behålla denna cementhonung under vintern utan ramarna måste bytas ut. Frampå vårkanten kan de ev. utnyttjas som stödfoder, efter att man blött upp ramarna i vatten.

Bladlöss på lövträd och dagghonung från främst lind och ek

Björk får ofta angrepp av olika bladlöss, som ibland missfärgar bladen och ev. kan smågrenar dö. Vanlig björkbladlus (Euceraphis punctipennis) är vanligast. Lindar angrips ofta av bladlöss, främst av lindbladlus (Eucallipterus tiliae) och även den kan orsaka missfärgning av bladen. Särskilt lind men även andra lövträd kan vid starka angrepp bilda mängder av honungsdagg. Det droppar rikligt av honungsdagg och bin kan producera mängder av dagghonung från dessa träd. Sotdaggsvampar, som lever på honungsdaggen, ger en svart beläggning som man lätt kan tro är nedfall av sot. Ekar angrips också ofta av olika bladlöss, speciellt dvärgbladlöss av släktet Phylloxera, som orsakar gula, döda fläckar på bladen. Tillsammans med stor bladlus (Stomaphis quercus) bildas ofta rikligt med honungsdagg. Även här uppträder sotdaggsvampar och bladen ser sotiga ut. I stora delar av Sydsverige är dagghonung från ek troligen mycket vanlig.

Om propolis och dess användning

(grekiska pro = framför, polis = stad)

I huvudsak referat från Bitidningens temanummer 2002, Bina i hälsans tjänst.

Propolis eller binas kittvax, utgörs av kåda, hartser, från knoppar av fr a löv- och barrträd, men även från andra växter. Det är substanser med starka antibakteriella egenskaper och utgör växternas normala skydd mot virus, bkaterier och svampar. Honungsbina har under årtusendena lärt sig använda detta för sitt eget skydd. Det blandas med binas saliv och inne i kupan också med vax. Det utgör ett effektivt skydd mot svamp, virus och bakterier och är en av orsakerna till att bisamhället sällan utsätts för sjukdomar. Inne i kupan används propolis för att täta alla springor och utrymmen som är upp till ca 4 mm breda och där bina inte kan krypa igenom. Bina lär också täcka alla öppna ytor inne i kupan med ett mycket tunt lager propolis. Olika bisamhällen har olika benägenhet att samla och täta med propolis. De som samlar bra med propolis har förmodligen också god tålighet mot sjukdomar.

Propolis är segt och klibbigt vid den temperatur som råder i kupan, men blir hårt vid 15-20°C och kan krossas till småpartiklar vid temperaturer under 0°C.

Dess kemiska sammansättning styrs av växternas kåda till mer än 50% och av vax till ca 30%. Dessutom finns eteriska oljor, pollen och lite annat till ca 20%. Det resulterar i förekomst av fenoler (cumarin och acetylsalicylsyra), flavonoider, aromatiska syror och aldehyder (t ex vanilj), terpener, fettsyror, sockerarter, aminosyror, vitaminer och mineraler.

Propolis är löslig i alkohol (minst 70%-ig) och i fetter (t ex vaselin, lanolin). Det innebär i sin tur att propolis också kan lösa och innehålla bekämpningsmedel av olika slag som eventuellt skulle finnas i kådan de samlar in. Vilket givetvis inte är önskvärt!

Som biodlare kan vi samla in avskrap av propolis från ramar och lådor och spara i tätslutande burkar så att flyktiga ämnen inte försvinner. Det är då hållbart i flera år. Man kan tillsätta särskilda plastgaller som bina får fylla med propolis och som sedan går att ta loss efter frysning och böjning av plastflaket.

Pga sina antiseptiska egenskaper kan propolis användas på olika sätt. Direkt genom tuggning av avskrapet eller efter upplösning till extrakt, vilket sedan kan användas direkt eller i salvor.

1. Propolisextrakt

Blanda 100g (90 ml) 70% alkohol med 10 g finfördelad propolis och låt blandningen "dra" så att propolisen löser upp sig. Kan ta lång tid, flera dagar. Använder man alkoholstarkare sprit går upplösningen i spriten fortare. Blandningen filtreras genom tygstycke (nylonstrumpa).

Extraktet kan sedan användas till salva, t ex honung/propolissalva (se nedan), som kan användas för behandling av småsår, skrubbsår och brännsår. Lösningen kan också användas som tinktur, dvs. ta en tesked av den som en liten "sup", eller uppblandad i ett glas vatten. Det sätter sig på slemhinnorna i halsen och används t ex vid halsinfektioner.

2. En enkel propolissalva

   En del propolis                     

   10 delar vaselin eller lanolin

Först värms vaselinet/lanolinet nästan till kokpunkten och sedan låter man det svalna till 50-60°C. Därefter rör man i propolisen och blandar noga i tio minuter. Sedan filtrerar man genom ett tunt tygstycke (nylonstrumpa) direkt ner i burk. Sätt genast på tättslutande lock. När salvan har svalnat är den klar att använda. Den förvaras svalt, men har ändå begränsad hållbarhet.

3.  Honung-Propolissalva

10 delar bivax (ex 100g)                             

3 delar propolisextrakt (propolis i alkohol) (ex 30g)                             

2 delar honung (ex 20g)

Vaxet smälts i vattenbad, varefter propolisextrakt tillsätts under omrörning. Till sist tillsätts honungen när temperaturen ligger omkring 40°. Salvan hälls därefter upp i mörk burk med tättslutande lock och kyls. Den skall förvaras svalt. Salvan kan användas på alla typer av skador och öppna sår. Den kan även tuggas för behandling av infektioner i munnen. Den har lång hållbarhet.

Tillbaka till startsidan

Senast uppdaterad 2018-10-30