Effekter av neonikotinoider på bin -

varför syns inga effekter ibland?

En teoretisk diskussion i nov. 2014 av Bengt Nihlgård

Några biodlare rapporterar att de inte fått några effekter alls av neonikotinoider, fastän de placerat ut bisamhällen vid en betad gröda. Det gäller främst vårraps behandlad med clothianidin. Detta har framför allt rapporterats från biodlare i Mellansverige där vårraps odlas men inte höstraps, men även från en och annan biodlare i Skåne. Det kan synas märkligt när jag och många, många andra fått direkta effekter som tydligt tycks gå tillbaks till den behandlade grödan. Men man ska ha bisamhällets utveckling i åtanke och då kan förmodligen den till synes icke-effekten bli förklarlig.

1. För det första ska man veta att gifthalterna i grödan bevisligen i de flesta fall inte tar död på bin direkt. Effekter som har visats på honungsbin är främst subletala, dvs långsamt uppkommande effekter på den generation av bin som fötts upp på pollen och nektar av den aktuella betade eller besprutade grödan. De tappar orienteringsförmåga och luktsinne och kan försvinna när de lämnat kupan.

2. Om bisamhället även tidigare stått vid ett neonikotinoid-behandlat fält, som t ex höstraps, är det sannolikt att en viss giftmängd redan har ackumulerats i bisamhället, vilket påverkar deras immunförsvar. Sådana samhällen löper därför större risk att slås ut av vårrapsens gift.

3. Utslagning blir det om gifterna finns kvar i form av mycket insamlat giftigt pollen som används under hösten och vintern. Då kan samhället tyna bort redan till november. I de fall samhället flyttats till en plats med friska blommor kan effekten däremot utebli om de successivt lyckas ersätta det giftiga pollenet med nytt, friskt pollen.

4. När vårrapsens blomning är över är också de flesta andra viktiga pollen- och nektar-växter slutblommade. Då avtar naturligt drottningens äggläggning och bistyrkan går successivt ner. Detta är normalt och förväntas av biodlaren.

5. De bin som fötts upp påverkade av gifter i vårrapsens nektar och pollen kan förväntas vara helt borta från bisamhället ca 1,5 månad efter blomningens slut, som brukar vara i mitten av juli. I slutet av augusti har de blivit dragbin och kommer att försvinna redan första gången de flyger ut, eftersom de tappat sin orienteringsförmåga och inte hittar hem. Men eftersom man då är framme vid en tid då bina ofta får drivfoder för att drottningen ska fortsätta lägga ägg är det inte säkert biodlaren märker någon effekt, om inte andra sjukdomar blivit följden pga nedsatt immunförsvar.

6. De samhällen som flyttats ut till vårraps, flyttas normalt bort därifrån till en lämpligare plats i mitten av juli. Då placeras de i en miljö som förmodligen fortfarande innehåller blomväxter eller också börjar de drivfodras för att biodlaren vill bibehålla bistyrkan och få gott om vinterbin. Det är därför inte alls säkert att biodlaren märker av förgiftningen, trots att den med största sannolikhet är eller har varit där.

7. När vårrapsen blommar är bisamhället normalt på topp vad gäller antalet bin. Risk finns då för svärmning och det beror på biodlaren själv om han har gett tillräckligt med utrymme.

8. Skulle samhället svärma efter utsättningen på vårraps, vilket visade sig vanligt i det sydsvenska vårrapsförsöket med clothianidinbehandlad vårraps där man genomförde försöket med bara en låda för hela bisamhället, så försvinner kanske halva bistyrkan, bestående av främst ett antal ungbin och med dom försvinner också en stor del av förgiftade bin och många bin med kvalster. Samtidigt läggs inga nya ägg och därför samlas bara lite giftigt pollen. Detta kan också leda till att samhället klarar sig och biodlaren märker kanske inte av någon effekt.

9. Honungsbisamhällets storlek och kontinuerliga ersättning av bin med en livslängd på sommaren av bara ca 1,5 månader, gör det alltså till ett ganska stabilt samhällssystem, som ibland tycks kunna tåla en störning av kortvarig karaktär, dvs en blomning på 2-3 veckor av giftiga blommor.

10. Vad är det då som gör att så många biodlare råkat illa ut genom att bisamhällen trots allt försvinner, under senhösten eller under vintern? Som nämnts ovan (pkt 2) kan det vara förekomsten av ett tidigare inflytande av neonikotinoider i svagare koncentration (höstrapsen), vilket kan ha betydelse genom att det påverkar immunförsvaret på olika sätt som ännu inte tydligt bevisats, eller att samhället insamlat så mycket giftigt pollen att det finns kvar för övervintringsbina (pkt 3). Men det finns också fler faktorer.

11. En faktor som är synnerligen svåråtkomlig är samverkan med ev. andra använda medel på grödan; det gäller andra svagare neonikotinoider som sprutas på i knoppstadiet och sedan fr a svampmedel som vårrapsen ofta besprutas med för att man inte ska få svamp-angrepp under en fuktig sensommar. Om inga sådana behandlingar utförts uppstår kanske ingen stor märkbar effekt på bina av anledningar som nämnts ovan, men har grödan behandlats på flera sätt kan effekten förmodligen bli många gånger mer negativ, att döma av de laborativa försök som gjorts med olika kombinationer av besprutningsmedel.

12. En annan faktor är kombinationen med varroakvalster. Om dessa inte motarbetats tillräckligt effektivt under våren kan angrepp av olika virus och Nosema förvärras betydligt och då kan en ytterligare belastning av neonikotinoiderna vara det som gör att samhället går under. Vad jag inte sett är om kvalstren också påverkas negativt av gifterna, vilket i sig är möjligt och skulle kunna tjäna som stöd för påståendet att ”de bina som gått på vårraps gav minsann störst produktion nästa år”. Man kan ha blivit av med både bin och kvalster, men bisamhället börjar på ny kula nästa år med färre kvalster och klarar sig bättre!?

En slutsats av detta resonemang vill jag mena är att man inte ska förledas tro att effekter på honungsbina saknas, även om samhället klarar sig och mår bra nästa år. Tusentals bin har med säkerhet omkommit i förtid och troligen i stor utsträckning tjänat som föda åt andra djur. Därmed har gifterna spridits och kommit att påverka näringskedjorna vidare i omgivande natur. Hur stora riskerna för vidarespridning är har med vetenskaplig noggrannhet diskuterats av amerikanska fågelforskare, som fr a givetvis i första hand är intresserade av fåglarna, men de belyser även de totala riskerna med neonikotinoider för mark- och vattenlevande organismer.

Referenser

Finns att hämta på www.ribiof.com under rubriken ”Om neonikotinoider”.

Upp

Tillbaka till startsidan

Senast uppdaterad 14-11-25