Ringsjöortens Biodlarförening

Kritik angående undersökningar avseende

patogener hos honungsbin  (in English)

Nov. 2014 av Bengt Nihlgård

Det har publicerats ett examensarbete av Julia Goss (Neonicotionoids and honey bee health, SLU, Uppsala, 53pp) under sommaren 2014. Undersökningen avser belysa förekomsten av varroakvalster, Nosema och virus på bisamhällen som furagerat på vårraps med eller utan betning med klotianidin, en av de starkast giftiga neonikotinoiderna.

Undersökningarna baseras på provtagning av bin före och efter blomningen av vårraps, vilket innebar 6-7 juni samt den 25 juli och 5 augusti. Vid provtagningarna togs bin på den yttersta ramen närmast flustret, vilket innebär mest äldre dragbin. Man tog 100 bin för analys vid varje tillfälle från vart och ett av de 96 samhällena. Samhällena odlades på bara en låda (Langstroth-ramar) under hela provtagningstiden.

Kritik 1. För att analysera bin från ett samhälle avseende kvalster är rekommendationen att man för god precision ska ta 300 bin helst i tre omgångar, dvs totalt 900 bin och från olika delar av samhället. Annars blir osäkerheten alldeles för stor (Lee et al 2010). Med bara ett prov om 300 bin bör man ta bin från en yngelram. Definitivt inte bara från en ram med gamla bin, eftersom kvalstren är kända att gå framför allt på ungbin. Och definitivt inte 100 bin, som ibland bara blev 90. Detta innebär att man inte kan dra några slutsatser avseende kvalstrens förekomst på de olika behandlade vårrapsfälten. En hypotes värd att pröva hade varit att ”kvalstren minskar i kupor som står vid förgiftade vårrapsfält”. Det skulle ju kunna tänkas att kvalstren reagerar mer negativt på gifterna i bina än bina själva. Denna möjlighet har man helt missat genom att inte ta prov på rätta bin.

Kritik 2.  Provtagningarna togs hela tiden på gamla bin på en flusternära ram. Det innebär att bin som påverkats och fötts upp på neonikotinoider nästan med säkerhet inte kommer med. De befinner sig nämligen kanske bara en gång i sitt liv på flustret, eftersom när de har lämnat kupan en gång de med stor sannolikhet inte hittar hem igen. Det är ju en av de kända subletala effekterna av neonikotinoider att bina tappar lukt- och orienteringssinnen (Blacquière et al. 2012, Henry et al 2012). Det har alltså provtagits fel bin och de dragbin som eventuellt har påverkats genom att äta för mycket förgiftad nektar har sannolikt redan försvunnit från kupan.

Kritik 3. Provtagningstidpunkten som ska representera bina efter exponeringen kräver speciell omtanke. Under 2013 blommade vårrapsen som bäst från tredje veckan av juni till första och andra veckan av juli. De ägg som läggs då och som kläcks efter tre dygn föds upp som larver på giftigt pollen och nektar i 6 dygn, är puppor i 12 dygn och kläcks som färdiga bin tre veckor efter äggläggningen. Då är vi i de sista veckorna av juli och kanske första veckan av augusti. Dessa ungbin, uppfödda på giftigt pollen och nektar, är emellertid inte omedelbart dragbin, utan de går de första två-tre veckorna inomhus på yngelramarna och fungerar som ambin, putsbin, byggbin och städbin. De kan förväntas bli dragbin först senare i augusti. Detta är något som varje biodlare känner till.

Eftersom provtagningen gjordes av vissa samhällen redan den 25 juli och av andra den 5 augusti är det högst osannolikt att man fått med några dragbin som fötts upp på giftig vårraps. Några slutsatser beträffande förekomsten av kvalster, Nosema och virus på bin som fötts upp på giftigt pollen och nektar går därför helt enkelt inte att dra eftersom man har undvikit rätt tidpunkt för provtagning av påverkade dragbin.

Kritik 4. Enligt uppgift från ansvarig provtagare (Tomas Carling) försökte man hålla alla samhällen på bara en låda (Langstroth-ramar) under hela sommaren, eftersom man startat från små samhällen av likartad storlek. Den fina sommaren gjorde dock att utvecklingen gick snabbt och svärmning förekom i ett mycket stort antal samhällen. Hur många vet jag inte, men att det var en stor andel av samhällena berättar Tomas Carling. En svärmning innebär att kanske hälften av bina lämnar kupan under försöksperioden. Vid svärmningen följer ett mycket stort antal överflödiga ungbin med drottningen och därmed ett stort antal förgiftade bin och bin med kvalster. Några nya ägg och larver för kvalster att förökas på finns sedan inte förrän om en månad när den nya drottningen börjat fungera. Då är vårrapsen överblommad och bisamhällena flyttade.

Denna omständighet gör att bisamhället ur försökssynvinkel inte över huvud taget borde inräknas i resultaten för att belysa neonikotinoidernas inverkan avseende förekomsten av patogener. Svärmning kan ses, förutom som honungsbins föröknings-strategi, kanske också som ett sätt att fly från grasserande sjukdomar i kupan och kanske även att fly från giftigt pollen. På det sättet kan honungsbisamhället ses som relativt stabilt gentemot störningar. Men ska man kontrollera inverkan av patogener pga jordbruksgifter är svärmning knappast något man kan förvänta sig som en signifikant reaktion på gifter. Det är i detta fall helt och hållet biodlaren som har ansvaret.

Dessvärre nämner inte Goss (2014) något om svärmningar, vilket indikerar att hon över huvud taget inte fått information om dessa.

Min sammanfattande slutsats av denna kritik är att undersökningen tyvärr är av ringa värde avseende klotianidins eventuella påverkan av förekomsten av varroakvalster, Nosema och virus. Man kan inte dra slutsatsen som görs, att klotianidin inte har någon effekt på bisamhällets patogener, eftersom man inte studerat bin som skulle kunna förväntas visa effekter.

Nu har, enligt projektplanen 2014 för hela försöket, en upprepning av provtagningarna ägt rum, och det verkar som att samma provtagningsmisstag tycks ha upprepats. Man får tyvärr intryck av att man inte vill se några effekter på honungsbin och dess patogener av neonikotinoider. Detta känns allvarligt, speciellt eftersom tolkningen av Goss (2014) kommer att leda till förhastade och förmodligen felaktiga slutsatser rörande neonikotinoidernas effekter på honungsbina och deras patogener.

Referenser

Blacquière et al. 2012. Neonicotinoids in bees: a review on concentrations, side-effects and risk assessment. Ecotoxicology, 21(4): 973–992.

Goss, J. 2014. Neonicotionoids and honey bee health, Independent project/Degree project / SLU, Department of Ecology 2014:4. Uppsala, 53pp.

Henry L et al, 2012. A common pesticide decreases foraging success and survival in honey bees.  Science, Vol. 336, 6079: 348-350.

Lee,  K. V., Moon, R. D. Burkness, E. C. Hutchinson, W. D.  and Spivak, M.  2010. Practical sampling plans for Varroa destructor (Acari: Varroidae) in Apis mellifera (Hymenoptera: Apidae) colonies and apiaries. J. Econ. Entomol. 103(4): 1039-1050; DOI: 10.1603/EC10037.

Professer Ingemar Fries, SLU i Uppsala, har svarat med ett detaljerat, men kanske inte så förklarande svar. Detta finns att läsa på Biodlingsföretagarna, under Nyheter. Här nedan har jag svarat på den förklaringen.

Kommentarer från Bengt Nihlgård

Tyvärr bekräftas alltså min kritik. De omständigheter kring projektets uppläggning som Ingemar Fries svarar med ger inget stöd för att man gjort rätt avseende provtagningarna.

Kritik 1, provtagning avseende varroakvalster gjordes med för litet antal bin på fel ramar och vid fel tidpunkt. Ingemar Fries menar att avsikten inte varit att fastställa kvalsterpopulationens storlek, utan att studera kvalstrens förekomst på ett mindre antal fältbin i syfte att se om dessa blivit mer eller mindre påverkade av virus. Detta verkar rent ut sagt som en nödlögn och omskrivning i andra hand. Ingemar Fries hävdar ju ständigt att det fr a är varroakvalstret som orsakar problem med bidöd och om han nu verkligen tror på det borde det ha känts viktigt att göra en adekvat provtagning av fr a dessa.

Det verkar synnerligen egendomligt att man i ett så stort och kostsamt projekt som det föreliggande inte utnyttjat möjligheten att säkerställa kvalstrens antal och klotianidins eventuella inverkan på dem. Det måste ses som ett vetenskapligt misstag.

Så här säger Goss i sitt arbete: ” The infestation with V. destructor was relatively low and the exposure to clothianidin had no significant impact on the V. destructor prevalence and infestation rate of the colonies.”

Som hon uppfattat försöket och redovisar det var det alltså helt klart att försöket avsåg säkerställa effekter av klotianidin på kvalsterpopulationen, likväl som på Nosema och virus. Då kan provtagningen inte godkännas vad gäller kvalster och följaktligen ej heller vad gäller förekomsten av Nosema eller virus.

Givetvis har de provtagna fältbina fått i sig nektar från vårrapsfälten och kan vid analys uppvisa klotianidin, men inte i de proportioner som de bin som fötts upp på pollen från fälten med stor säkerhet skulle ha visat. Att man hoppas/tror att enstaka sådana bin skulle ha kommit med är inte tillfylles. De borde ha kommit med och då skulle provtagningen av bin ägt rum antingen på yngelramarna eller en-två veckor senare när dessa bin med större säkerhet blivit fältbin (jfr Figur 1). Dessutom hade det varit mer logiskt att åtminstone ta 100 bin även på yngelramarna och jämföra med. Faktum kvarstår alltså att misstag har begåtts.

Kritik 2, bin som fått i sig klotianidin försvinner. Ingemar Fries menar att detta inte är bevisat i fältförsök. Nej, förvisso inte och här hårddrar jag givetvis effekterna av kloti-anidin och önskar att man i försöket verkligen hade märkt upp bin som fötts upp på pollen och nektar så att man kunnat klarlägga om de försvinner. Så har man gjort i mindre försök. Alla vi biodlare som sett effekterna av vårrapsfält i närheten och som förlorat våra bin under sensommaren/hösten har ganska klart för oss att detta sker. Det är tydliga bevis och analyser som saknas, men då krävs förutom pengar till analyser att man vet hur man ska studera detta. Det hade man ju hoppats man visste i det här projektet, men där blev man grundlurad.

Kritik 3, man har inte fått med sig bin som fötts upp på giftigt pollen. Ingemar Fries kan inte förklara varför man inte inriktat sig på äldre bin som verkligen utsatts för kloti-anidin under hela sin uppväxt och har blivit flygbin. Jag insinuerar inte utan anser det helt klart att man genom provtagningen antingen medvetet tagit fel prover eller varit så obildad avseende binas utveckling att man missat att göra korrekt provtagning på bin som exponerats för klotianidin under hela sin livstid. Det senare alternativet verkar mindre sannolikt med Fries kompetens.

Bina äter pollen för att bygga upp sina kroppar och det gör de effektivt och snabbt under 6 dagar som larver. Det är i detta stadium man kan förvänta sig att nervgiftet klotianidin ska ge effekter, när nervsystem och hjärna byggs ut och det känns inte långsökt att förmoda att de då också påverkas avseende sin immunitet gentemot patogener. Givetvis är det sådana bin som undersökningen av patogener i första hand skulle gå ut på att belysa och det har man inte gjort. Av Delrapport 2013 (Rundlöf et al 2013) från projektet framgår klart att det är i pollen de högsta klotianidinhalterna föreligger. Hade man i projektet provtaget och analyserat bin som fötts upp på detta giftiga pollen hade de kanske uppvisat högst värden! Det hade varit klokt att följa upp effekterna avseende patogener på sådana bin.

Kritik 4, svärmande samhällen borde inte ingått i patogen-undersökningarna. Ingemar Fries menar att de svärmande samhällena fördelar sig jämnt mellan försöks-grupperna och att det därför inte finns anledning till kritik. Det var ju bra om det var jämn fördelning, men de borde likväl redovisats separat, eftersom de vid den senaste provtagningen kanske inte hade något yngel över huvud taget och därmed lägre uppfödning av kvalster och sannolikt lägre spridning av övriga patogener (jfr Figur 1).

Sammanfattningsvis kvarstår alltså i högsta grad samtlig kritik och det går inte att som Ingemar Fries och Goss med rent samvete påstå att inga effekter på bisamhällets patogener föreligger av klotianidin i detta fältförsök, eftersom man provtaget fel bin. Deras utlåtanden kommer att missleda hela världen, utom biodlare som är insatta, och det kommer påverka EUs beslut om fortsatt förbud mot denna giftspridning. Det är mycket allvarlig kritik och som Sveriges ende professor i apikultur borde Fries veta bättre. Goss undersökningar är i sig säkert mycket bra, men tyvärr fick hon för få och fel bin att undersöka.

Tilläggsreferens

Rundlöf, Fries, Gunnarson, Jonsson, Pedersen, Smith, Bommarco, 2013. Inventering av risken för förgiftning av bin med växtskyddsmedel av typen neonikotinoider under svenska förhållanden. Delrapport 2013. Jordbruksverket.

Professor Ingemar Fries svarar på detta att han inte önskar fortsätta diskussionen. Se Biodlingsföretagarna under Nyheter.

Upp

Tillbaka till startsidan

Senast uppdaterad 14-12-01